Den 25 april meddelade Högsta domstolen att de efter förfrågan (så kallad hissdispens) från Nacka tingsrätt kommer att avgöra om Auroramålet kan prövas av domstol. I korthet är målet en grupptalan där den ideella föreningen Aurora, bestående av unga klimataktivister, menar att staten bryter mot mänskliga rättigheter på grund av bristande klimatförpliktelser.

Båda parter, Aurora och staten genom Justitiekanslern, har välkomnat att Högsta domstolen klargör rättsläget om frågan överhuvudtaget kan prövas. Justitiekanslern menar dock att Högsta domstolen bör avskriva målet eftersom Justitiekanslern anser att talan vare sig uppfyller kraven på en fastställelse- eller fullgörelsetalan. Som ett kvitto för den grundlagsskyddade svenska principen om myndigheters självständighet menar emellertid en annan del av staten, Institutet för mänskliga rättigheter, att målet visst bör prövas i sin helhet. Tvärt emot Justitiekanslerns inställning menar myndigheten i ett ”amicusyttrande” till Högsta domstolen att målet bör prövas.

Ett amicusyttrande är en slags oberoende sakupplysning till domstolen som kommer utanför parterna. I yttrandet hänvisar institutet till Europadomstolens praxis, motsvarande processer i andra rättsstater och konventionsåtaganden om tillgång till rättsmedel. I ett unikt beslut för svensk rätt har Högsta domstolen tillåtit yttrandet vilket innebär att det kommer vara ett underlag för Högsta domstolens beslut i processfrågan. Högsta domstolen kommer alltså i detta skede inte gå in på sakfrågan i målet, nämligen om staten på grund av bristande klimatåtgärder bryter mot mänskliga rättigheter i Europakonventionen (EKMR).

Auroragruppens argument

Auroras argumentation grundar sig huvudsakligen på att Sverige har positiva förpliktelser, det vill säga måste vidta aktiva åtgärder, att skydda ett flertal rättigheter i EKMR mot klimatförändringarnas skadeverkningar. I korthet menar Aurora att staten på grund av bristande klimatåtgärder bryter mot:

1. Rätten till liv (artikel 2 EKMR):
Aurora menar att klimatförändringarna kan drabba människors liv genom exempelvis naturkatastrofer.

2. Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 EKMR):
Aurora menar att klimatförändringarna kan leda till miljöstörningar som inverkar på människors hälsa, välmående och värdighet.

3. Rätten till skydd för privat- och familjeliv (artikel 8 EKMR):
Aurora menar att klimatförändringarna kan orsaka miljöpåverkan som drabbar människors möjligheter att åtnjuta sin rätt till hem eller sitt privat- och familjeliv.

4 Skyddet för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till EKMR):
Aurora menar att klimatförändringarna innebär risk för skador på hem och egendom.

5. Förbud mot diskriminering (artikel 14 EKMR):
Aurora menar att unga påverkas oproportionerligt mycket av klimatförändringarna eftersom de kan drabbas hårdast av de långsiktiga konsekvenserna.

Till stöd för sin argumentation i processfrågan hänvisar Aurora till att det vid tiden för stämningsansökan pågick tre rättsprocesser i Europadomstolen gällande staters ansvar i förhållande till klimatförändringar. Även i de målen anklagas stater för att genom bristande klimatåtgärder bryta mot mänskliga rättigheter i EKMR som de klagande menar påverkas av klimatförändringar.

Europadomstolens nya prejudikat för klimatprocesser

I syfte att skapa en praxis för hur den här typen av mål ska hanteras, valde Europadomstolen att behandla de tre målen tillsammans. Två av dem avvisades av processuella skäl. I ett franskt mål handlade det om att käranden hade flyttat från Frankrike och i ett portugisiskt mål om att de nationella rättsmedlen, det vill säga möjligheten att pröva målet i Portugal, inte hade uttömts. Ett mål, Verein KlimaSeniorinnen Schweiz and Others v. Switzerland, prövades dock i sin helhet.

De klagande i målet var organisationen KlimaSeniorinnen, som består av äldre klimatengagerade kvinnor, samt enskilda medlemmar i den. De menade att Schweiz genom bristande klimatåtaganden bryter mot rätten till liv (artikel 2) och privatliv (artikel 8) eftersom värmeböljor till följd av klimatförändringarna drabbar alla men särskilt äldre kvinnor. Eftersom Auroramålet grundar sig i tolkningen av EKMR kopplat till staters klimatförpliktelser i förhållande till mänskliga rättigheter, kommer domstolens slutsatser sannolikt vara avgörande för Högsta domstolens bedömning.

Europadomstolen konstaterade att de enskilda klagande i målet inte var offer för ett åsidosättande av rättigheterna eftersom de inte kunde påvisa att värmeböljorna i Schweiz var av tillräckligt hög ”intensitet” för att det skulle finnas ett ”trängande behov” för staten att säkerställa att de inte drabbas. Domstolen konstaterade även att den framtidsinriktade argumentationen om att värmeböljorna kunde antas bli värre i framtiden endast kan godtas i ”exceptionella fall”, vilket inte ansågs ha påvisats i det här fallet. Tröskeln för att enskildas rättigheter ska åsidosättas är alltså hög.

Europadomstolen uppställde inte lika höga trösklar för organisationen KlimaSeniorinnen talerätt att i enlighet med artikel 34 anse sig vara ett offer för överträdelser av EKMR. Här godtog Europadomstolen istället mer generella argument, som inte bygger på hur värmeböljor påverkar enskilda individer utan hur bristande klimatåtgärder kan inverka på mänskliga rättigheter i stort, både nu och i framtiden. Däremot ansågs artikel 2 om rätten till liv inte vara tillämplig eftersom det inte kunde påvisas att de bristande klimatåtgärderna medför direkt livshotande konsekvenser.

Europadomstolens resonemang om artikel 2 var mer i linje med tidigare praxis inom miljörätten, som ställer krav på ett orsakssamband mellan en miljöskada och dess källa. Den typen av orsakssamband är av naturliga skäl svåra att styrka i fråga om det globala fenomenet klimatförändringar.

Klimatet som rättighet

Europadomstolen kom runt begränsningen i tidigare praxis om att utkräva ansvar för klimatet genom att utvidga artikel 8 om rätten till privat- och familjeliv till att omfatta klimatförändringarna. Enligt domstolen omfattar artikel 8 en ”rätt för enskilda till effektivt skydd av staten från allvarliga skadliga effekter av klimatförändringarna på deras liv, hälsa, välbefinnande och livskvalitet” (se skäl 519). Även om rättigheten, som framgått ovan, är svår att hävda för enskilda, ger den klimatorganisationer som Aurora långtgående möjligheter att stämma stater för bristande klimatåtgärder.

Domstolen konstaterade förvisso att klimatåtgärder är ett område präglat av intressekonflikter och överväganden som måste hanteras av folkvalda regeringar och parlament, vilket gör att stater har ett stort tolkningsutrymme (”margin of appreciation”) att avgöra vilka lämpliga klimatåtgärder. Samtidigt begränsar domstolen utrymmet genom att en stat anses bryta mot sina positiva förpliktelser enligt artikel 8 om det saknas en tidsplan för att minska utsläppen och staten inte kan bevisa att åtgärder vidtas i god tid för att uppfylla klimatmålen.

I sitt historiska avgörande var domstolen noga med att påpeka att dess uppgift inte är att specificera vilka klimatåtgärder som Schweiz behöver implementera, men att Schweiz överträtt sina positiva förpliktelser enligt artikel 8 genom att inte ha haft tillräckliga utsläppsberäkningar (så kallad ”koldioxidbudget”), klimatmål och åtgärder för att uppnå dem.

Vad innebär KlimaSeniorinnen för Auroramålet och svensk klimatpolitik?

Baserat på KlimaSeniorinnen-målet kommer Högsta domstolen, om målet prövas i sak, sannolikt att utgå från Europadomstolens prejudikat om att artikel 8 är en slags allmän ”klimaträttighet”. Även om Sverige har vidtagit fler åtgärder än Schweiz på klimatområdet är det ingen hemlighet att exempelvis de EU-gemensamma klimatmålen satta till 2030 inte är i fas att nås. Det är fullt möjligt att den svenska staten får en dubbelbestraffning från EU-domstolen och Europadomstolen. Rättsföljden skulle bli att staten får betala ersättning – men skulle det innebära en faktisk förändring av svensk klimatpolicy?

Förmodligen inte. Sverige är en demokrati där klimatåtgärder beslutas i folkvalda församlingar och inte av domstolar. Europadomstolen kan fälla Sverige men har likväl inte behörighet att besluta om vilka klimatåtgärder Sverige ska anta. Klimatåtgärder kommer även fortsatt att vara politik. I Schweiz är det särskilt tydligt, eftersom parlamentet där uttryckligen beslutat att inte följa Europadomstolens avgörande. Ytterst kan stater också lämna EKMR, vilket i Sverige kräver en grundlagsändring.

Ironiskt nog, givet denna ”juridifiering”, kommer sannolikt domstolsavgöranden om klimatåtgärder inte i sig leda till förändrad policy utan istället användas som ammunition i den politiska klimatdebatten. Förespråkare för en mer radikal klimatpolitik kommer använda fällande avgöranden för sin sak, vilket är i sin ordning i en rättsstat med yttrandefrihet. Demokratin skulle bestå även om HD skulle fälla Sverige baserat på Europadomstolens praxis och gå emot svensk rättstradition om att premiera det demokratiska handlingsutrymmet före rättsliga överväganden. Sverige har trots allt fällts mer än 47 gånger i Europadomstolen utan att förvandlas till en juriststyrd teknokrati.

Auroramålet kan göra klimatpolitiken mer auktoritär

Samtidigt ska inte de potentiella riskerna med den här rättsutvecklingen förminskas. Som dissidenten i KlimaSeniorinnen-målet, domare Eicke, påpekar kan effekten för att uppnå större utsläppsminskningar bli den motsatta genom att stater blir fastlåsta i juridiska bataljer med klimatorganisationer istället för att driva klimatpolitik. Dessa bataljer kommer dessutom föras på slagfält med domare som i grund och botten inte är experter på klimatförändringar och policy.

För egen del ser jag dessutom en risk för att det skapas ett incitament för klimatpolitiken att bli mer auktoritär. Det är mycket lätt att i vår regeringsform och i EKMR begränsa rättigheter för ”det allmänna bästa”, exempelvis kraftfullare åtgärder mot klimatförändringar. Redan idag förekommer det bland klimataktivister kritik om att klimatomställningen inte kan lösas på demokratisk väg.

Kanske skulle klimatmålen nås om folk slutade ”rösta fel” eller inte fick rösta alls om klimatet. Om var och en genom riksdagsbeslut tvingades att leva mer klimatsmart. Exempelvis genom att fråntas mer av sin egendom med ökad beskattning, påtvingad lägre konsumtion eller begränsad rörlighet med restriktioner på flyg- och bilresor och liknande. Skulle en domstol protestera mot det?

Tveksamt. För i en domstol kan inte parterna som väljarna i ett riksdagsval rösta om vilket ”pris” som ska betalas för klimatpolitiken. Domarna skulle mycket väl kunna anse det vara nödvändigt och proportionerligt för staten att begränsa rättigheter i syfte att bekämpa klimatförändringarna. Strävan att skydda mänskliga rättigheter från klimatförändringar riskerar med andra ord att paradoxalt ske på bekostnad av detsamma – oavsett om besluten fattas i riksdag eller rättssal.

Artikeln innehåller både faktabaserad information och författarens personliga reflektioner.