Svenska urangruvor kanske framstår som främmande för de flesta, men faktum är att förbudet mot uranbrytning bara har några år på nacken. Bakgrunden är riksdagens nu döda energiöverenskommelse som fastställde att elproduktionen senast år 2040 ska vara helt baserad på förnybara källor. Eftersom uran inte är förnybart förbjöds det år 2018 genom 9 kap. 6 i § miljöbalken.

Vem vill investera många miljarder i något som politiken kan dra undan mattan för?

Sedan 2018 har det skett ett skifte i svensk energipolitik. Målet om 100 procent förnybar energi har regeringen Kristersson ersatt till ett om 100 procent fossilfri energi. Skälet är att en riksdagsmajoritet nu ser den utsläppsfria kärnkraften som nödvändig för både industrin och klimatomställningen.

Den allmänna debatten om det uran genererar, kärnkraft, har framförallt handlat om hur svårt det är att säkra finansiering till fler reaktorer. Fram tills mindre, modulära kärnkraftsreaktorer blir verklighet krävs det massivt med kapital för att bygga ny kärnkraft. Det tar många decennier för denna att bli en lönsam. Dessutom är den politiska risken stor. Bara de senaste decennierna har kärnkraften i Sverige gått från en folkomröstning som talade för att avveckla kärnkraften, till ett mål om förnybar energi som i princip utesluter den, till att nu omfamnas genom det nya målet om fossilfri energi.

Sverige är rikast i Europa på uran – men den inte får brytas

Den här texten fokuserar på en annan aspekt av kärnkraften som är minst lika viktig som dess finansiering. Nämligen uranet. Här har Sverige en unik fördel, som regeringen verkar mån om att tillvarata. Sveriges berggrund är rikast i Europa på just uran. Myndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning) uppskattar att 27 procent av Europas urantillgångar finns i Sverige. Tillåts den att brytas, skulle EU kunna bli självförsörjande på uran istället för att importera det från auktoritära länder som Kazakstan, eller som Namibia, med sämre humanitära förhållanden och miljöskydd än Sverige.

Förbudet mot uranbrytning gäller inte enbart renodlade urangruvor, utan det gäller även för uran som ligger sida vid sida med andra mineraler i berggrunden. Förbudet har som effekt därför gjort det mindre lönsamt att bedriva gruvverksamhet på platser där viktiga metaller för klimatomställningen som vanadin finns på samma plats på uran. Var för sig kan fyndigheterna vara för små för att motivera en egen gruva, men tillsammans kan det bli lönsamt. Situationen idag är dock att uran som hittas i befintliga gruvor överhuvudtaget inte får användas.

Ekonomiskt och geopolitiskt finns alltså starka skäl att tillåta uranbrytning, men vad innebär det egentligen juridiskt i förhållande till frågor som miljöskydd och vilket inflytande har de som berörs av en urangruva? Att bara ändra 9 kap. 6 § i § miljöbalken leder inte per automatik till någon uranrusch. Trots att uranbrytning fram tills nyligen var tillåtet, har det i Sverige inte funnits någon urangruva sedan 1960-talet.

Trots att uranbrytning fram tills nyligen var tillåtet, har det i Sverige inte skett någon gruvdrift med uran sedan 1960-talet.

Om historien inte ska återupprepa sig, finns minst tre faktorer som regeringen i en kommande utredning behöver förhålla sig till:

1. Tillståndsprocesserna

Blir lagstiftningen densamma som innan förbudet krävs mängder med tillstånd innan något uran kan brytas. Att överhuvudtaget prospektera efter uran kan kräva fyra olika tillstånd. Först krävs undersökningstillstånd från Bergsstaten och, om någon väcker invändningar, en godkänd arbetsplan för denna enligt 2 och 3 kap. minerallagen. Dessutom kan det krävas provbrytningstillstånd från länsstyrelsen och ett särskilt tillstånd för gruvverksamhet om det påverkar ett Natura 2000-område. En mycket stor del av framförallt norra Sverige är ett Natura 2000-område och anses därför juridiskt som särskilt skyddsvärd ur ett miljöperspektiv.

Om dessa förberedande tillstånd hunnit lämnats innan riksdagsmajoriteten om uranbrytning svänger igen, krävs ytterligare tillstånd för att faktiskt bedriva gruvdrift. Först krävs en bearbetningskoncession, vilket utfärdas av beslutsorganet Bergsstaten. Därefter krävs ett miljötillstånd av mark- och miljödomstolen, i enlighet med 9 kap och 11 kap. miljöbalken. Det kan bli besvärligt för den som vill anlägga en gruva, eftersom det här ställs på sin spets om intresset av att bedriva näringsverksamheten väger tyngre än andra, motstående intressen.

Domstolens beslut innebär dock inte att det till slut är klappat och klart när det gäller processer. Efter domstolens beslut ska Bergsstaten återigen ta sig an ärendet, och besluta om en markanvisning enligt 9 kap. minerallagen för vilken del av det sökta området som faktiskt tas i anspråk för gruvdrift. Dessutom krävs bygglov från kommunen. Tillåts uranbrytning på samma sätt som före 2018 kommer det också krävas ett särskilt tillstånd enligt lagen om kärnteknisk verksamhet, samt finnas ett kommunalt veto enligt miljöbalken.

2. Motståndet från kommunerna

En ytterligare förklaring varför det inte blev någon uranbrytning mellan 1960-talet och förbudet 2018 är just det kommunala vetot. Kommunstyren har helt enkelt rätt att säga blankt nej till uranbrytning. Undersökningar visar att det kommunala motståndet mot uran har varit omfattande. Engagemanget i civilsamhället, exempelvis från Naturskyddsföreningen, är ofta stort. Så snart det nystades i media om att Tidö-regeringen överväger att tillåta uranbrytning igen väcktes kritik från Jämtland i norr till Skaraborg i den södra halvan av landet.

Ytterst är det en politisk fråga hur regeringen väljer att hantera frågan om det kommunala vetot. En möjlig lösning skulle kunna vara den som Moderaterna föreslagit för att skapa incitament till fler kommuner att säga ja till vindkraft, nämligen att kommunerna ska få ta del av intäkterna. Idag går intäkterna rakt in till gruvbolagen och till staten. Det finns alltså inga direkta incitament för en kommun, frånsett att skapa några fler arbetstillfällen, att säga ja till uranbrytning och därmed väcka liv i högljudda och engagerade miljöaktivister. För att bemöta deras argument om uranbrytningens miljöpåverkan krävs förmodligen även en hel del opinionsbildning.

3. Samebyarnas markanspråk

Slutligen är en fråga som påverkar uranfyndigheterna i Norrland samebyarnas markanspråk. Här finns en intressekonflikt i och med att cirka halva Sveriges yta är ett renskötselområde. Det innebär juridiskt inte att samebyarna, som rättsligt företräder samer, likt kommuner har ett veto över allt som händer på halva Sveriges yta. Däremot är det något som tas hänsyn till i tillståndsprocesser.

Hittills har de ekonomiska intressena oftast trumfat. Det måste sägas ha skett med lagstiftarens goda vilja, eftersom Sverige medvetet inte anslutit sig till ILO:s-konventionen 169 om ursprungsfolks rättigheter över bland annat naturtillgångar. Samtidigt innebar HD:s avgörande i Girjasmålet år 2020 ett möjligt skifte. Enligt HD hade Girjas sameby på grund av urminnes hävd, en slags nyttjanderätt grundad på ett historiskt nyttjande av ett område, exklusiv rätt att upplåta jakt och fiske över delar av samebyns territorium. Målet gällde inte gruvdrift i sig men det är fullt möjligt att samma typ av argumentation även skulle kunna användas i situationer där uran hittas i renskötselområden. Dessutom hänvisade HD till bland annat ILO 169 som ”allmän folkrättslig princip” och kringgick därmed att Sverige faktiskt inte ratificerat konventionen.

Uranbrytning – mer minfält än en dans på rosor

Sammantaget står det tydligt att även om uranförbudet återkallas, återstår ett minfält av hinder för den som trots tillståndsprocesser och motstånd från kommuner, miljörörelsen om eventuella samebyar vill bedriva uranbrytning i Sverige. Regeringen har mycket att göra om det ska bli någon svensk uranrusch.