Robin Nilsen

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

När jag skriver den här artikeln befinner jag mig på resande fot i södra Italien. På mitt italienska utbytesuniversitet, Bocconi i Milano, bedrivs det för närvarande ingen undervisning. Studenter har istället fått egentid inför tentorna i dagarna före jul. Det har gett mig möjlighet att plugga på distans och resa runt i Italien. Längs med färden har jag, så här i slutet av mitt utbyte i Italien, funderat mycket på skillnaderna mellan juristutbildningen här och den i Sverige, i vart fall varianten i Uppsala som jag ägnat mig åt sedan 2019.

De grundläggande frågor som jag hela tiden återkommer till i mina funderingar, och som den här artikeln handlar om, är: Vad är juristutbildningen till för? Hur uppnås bäst de ändamålen?

Enligt nu gällande undervisningsplan för juristprogrammet i Uppsala är “juristprogrammets främsta uppgift att tillgodose det allmänna samhällsbehovet av en kvalificerad juristprofession”. Juristutbildningen syftar till att utbilda jurister helt enkelt. Chockerande! Men vilken sorts jurister utbildas egentligen genom det svenska juristprogrammet?

Juristprogrammet i Uppsala har en bias för offentlig rätt

Möjligen avslöjas svaret på ovanstående frågeställning redan i undervisningsplanen. Till skillnad från motsvarande plan på exempelvis Stockholms universitet, lägger den i Uppsala tyngdpunkten på juristutbildningen i förhållande till offentlig rätt. Denna, som inbegriper våra domstolar och förvaltningsmyndigheter, är naturligtvis av oerhörd vikt för att Sverige ska vara en fungerande rättsstat och demokrati.

Samtidigt visar statistik från Akavia att majoriteten nyutexaminerade jurister, 57 procent, arbetar i privat sektor. Endast en procent jobbar inom högskola och utbildning. Mycket få blir alltså doktorander. Det väcker frågan om det svenska juristprogrammet, åtminstone i Uppsala, är anpassat för att utbilda jurister till de områden där flest nyutexaminerade faktiskt hamnar.

Mitt svar är nej. Utbildningen i Uppsala är främst anpassad för att fostra domare och doktorander. Min upplevelse av att ha genomgått ett helt juristprogram i “lärdomsstaden” är att den lär en ytterst lite om stora framväxande rättsområden som GDPR och annan typ av compliance, samt generellt om hur juridik fungerar i praktiken.

Utbildningen är mycket teoretiskt orienterad, där rättsfilosofiska resonemang om exempelvis rättskraftens omfattning i Olivecrona kontra Ekelöfs teori, premieras över hur juridik faktiskt verkställs i vardagen. Ett annat exempel är processen jag själv haft med min examensuppsats. Jag har haft en fantastisk handledare till den men när jag skickade in mitt första utkast menade han att jag hade gjort en “för realistisk” skildring av juridiken.

Det finns dock undantag från detta teoretiska fokus. På fördjupningskurserna som studenterna kan välja finns flera praktiskt inriktade. Själv läste jag 30 högskolepoäng i “Förhandling och medling”, vilket jag känner gav större nytta inför arbetslivet än något av de totalt nästan 45 högskolepoäng jag läst inom teoretiskt inriktad sakrätt eller allmän rättslära.

Låt juristprogrammet vara en yrkesutbildning

Ett skäl till fixeringen vid teori tänker jag kan vara att man på Uppsalas juristprogram blandat ihop juridik med rättsvetenskap. Medan juridik enligt Nationalencyklopedin är “läran om rättsreglerna tolkning och tillämpning”, är det sistnämnda ett försök att studera juridiken på vetenskaplig grund. Juridik är alltså en praktik och juristprogrammet mer eller mindre en yrkesutbildning. Jag menar att juristprogrammet, för att uppnå syftet att utbilda jurister inom alla områden där jurister idag jobbar, i högre utsträckning också måste få vara en yrkesutbildning. Merparten av de teoretiska, rättsvetenskapliga delarna skulle med fördel kunna lyftas ut från grundutbildningen och göras om till valfria fördjupningskursern.

Genom att ta bort eller i vart fall minska de mer renodlat teoretiska delarna i grundterminerna på juristprogrammet, skulle utrymme öppnas för mer praktiska inslag och rättsområden som har stor relevans idag men inte täcks upp av utbildningen. Konkret kan det exempelvis handla om att ge GDPR och annan rättsinformatik, som sysselsätter oerhört många jurister i hela EU idag, en större plats. Under mina år i Uppsala hade vi ett seminarium på hela juristutbildningen om GDPR. Som exempel på praktiska inslag kan det handla exempelvis om hur man praktiskt skriver ett bra avtal eller retoriskt övertygar sin motpart.

Sverige kan lära av Italien

Det finns naturligtvis mycket bra med juristprogrammet i Uppsala. Det är med rätta en av Sveriges mest eftertraktade utbildningar. Vissa former av praktiska inslag, som modellen där studenterna arbetar tillsammans inför seminarierna i basgrupper, finns. Det förringar dock inte det faktum att utbildningen kan bli ännu vassare. Här vill jag slå ett slag för erfarenheten jag haft på Bocconi i Milano.

Bocconi är mer likt Handelshögskolan än Uppsala universitet. Liksom Handels är Bocconi privatfinansierat, i många fall av de företag som har det som en bas för sin kompetensförsörjning. Det påverkar utbildningen. Samtidigt som undervisningen på Bocconi håller internationellt erkänd världsklass, är den till skillnad från i Uppsala fast förankrad i yrkesverksamma juristers verklighet. I de kurser jag läst i exempelvis immaterialrätt och IT-rätt är perspektivet oftast hur och utifrån vilka strategier juridiken kan tillämpas i praktiken.

Seminarier varvas med regelbundna föreläsningar från näringslivet. Det arrangeras temaveckor inom exempelvis investment banking, där man även kan jobba som jurist. I höst hade vi besök från Meta och Universal Music. Här kan Uppsala lära.

Juristutbildningen är för viktig för att vara så snäv som idag

När man läser den här artikeln kanske man får intrycket av att jag argumenterar för att nervärdera juristprogrammet till att bli någon slags komvuxutbildning med ett ensidigt instrumentellt mål om att tillgodose näringslivets kompetensförsörjning. Den delen menar jag är viktig men den är inte allt. Det är naturligtvis viktigt att juriststudenter får insikt i vilken oerhörd makt som finns i juridiken, vilka skäl som motiverar att vi lägger oss i och lagstiftar kring människors liv och vilket ansvar som följer med det.

Risken med ett för teoretiskt inriktat juristprogram är emellertid att jurister blir förblindade av paragrafer och förarbeten från att se verkligheten som den är. Och den är mycket större än vad som lärs ut på Juridiska institutionens säte på kvarteret Munken i Uppsala.

Efter årskiftet kommer jag ha tagit examen och själv börja jobba som compliancejurist. Jag erkänner att mitt perspektiv kan ha färgats av att jag valt den banan istället för att bli den domare eller doktorand som jag känner att juristprogrammet fostrade mig till att bli. Med det sagt återvänder jag gärna till Uppsala i framtiden när jag fått mer erfarenhet, i syfte att fortbilda studenter i vilka andra delar av juridiken som finns än de som lyfts på programmet.