Efter en obduktion på ett spädbarn, som vårdats på Astrid Lindgrens barnsjukhus för hjärnskador, påvisades allt för höga koncentrationer av tiopental och morfin. Den kvinnliga läkare som varit ansvarig för barnet under den sista veckan som barnet var vid liv åtalades i tingsrätten för dråp. Den misstänkta läkaren ifrågasatte analysresultaten och den teori som åklagaren la fram om barnets död. På försvarets sida genomfördes en omfattande utredning om ett alternativt händelseförlopp, vilken motbevisade åklagarens teori om händelseförloppet. Den nya utredningen visade dessutom att den rättskemiska analysen som åklagaren lagt till grund för åtalet hade tydliga brister.

Två pojkar dömdes både i tingsrätten och hovrätten för våldtäkt på en flicka. Flickan påstod sig ha blivit tvingad till oralt samlag. Pojkarna förnekade att tvång förelegat och hänvisade till en video på den ena pojkens mobiltelefon, där en del av händelseförloppet hade filmats. Videon hade efter händelsen raderats av pojken på begäran av flickan. Polis och åklagare hade fram till att hovrättsdomen vunnit laga kraft haft mobiltelefonen i beslag men misslyckats med att återskapa videon. Videon kunde därför inte användas i målet som bevis till fördel för de tilltalade. Efter att hovrättsdomen vunnit laga kraft upphävdes beslaget av mobiltelefonen. Försvaret lyckades då med hjälp av ett privat företag återskapa videon. Filmen, som visade att pojkarna talat sanning, räckte för att hovrätten efter en omprövning skulle fria pojkarna.

De två ovannämnda fallen är exempel på när förundersökningarna i sig hade räckt för att fälla oskyldiga människor till ansvar för brott. Som försvarsadvokat kan man inte blint kan lita på de bevis som åklagare anför. Bevis som talar till den misstänktes fördel kan av olika orsaker förbises under en förundersökning. Att försvaret vidtar egna utredningsåtgärder blir därför ett allt vanligare fenomen och har många gånger varit en förutsättning för att en misstänkt ska kunna bevisa sin oskuld. Försvarsadvokaters förmåga att bedriva egna utredningar, genom exempelvis granskning av materialet i en förundersökning eller framtagandet av nytt förundersökningsmaterial, får därför allt större betydelse i samband med förundersökningar.

För att upprätthålla ett brottsbekämpande syfte inom straffrättsprocessen har polisen fått ökade utredningsresurser allt eftersom brott blir mer tekniskt komplicerade. Det blir därför allt svårare för rätten att granska åklagarens bevisning och förstå hur denna ska värderas. Även om förundersökningar ska bedrivas objektivt åligger i praktiken ett stort ansvar på försvaret att se till att den misstänktes rättigheter inte kränks.

En offentligt förordnad försvarsadvokat har rätt att få skälig ersättning för vad uppdraget krävt. Eftersom timkostnaden för försvarsadvokater baseras på taxa som fastställs varje år ska en försvarsadvokat kunna redovisa samtliga timmar och andra utlägg som uppdraget krävt. Ersättning för försvarets egna utredningsåtgärder kan i vissa fall medges enligt rättshjälpslagen. Enligt denna lag kan den misstänkte beviljas ersättning upp till 10.000 kronor. Kostnaden för utredningsåtgärder uppgår dock i regel till ett betydligt högre belopp och den misstänkte har många gånger inte ekonomiska förutsättningar för att betala denna summa ur egen ficka. Att försvarsadvokaten gör utlägg för utredningsåtgärder är därför många gånger en förutsättning för att utredningsåtgärderna ska komma till stånd. Om bevisningen visar sig vara till nackdel för den misstänkte är det dock inte taktiskt för försvarsadvokaten att åberopa bevisningen. I sådana fall finns inte lagstöd för att staten ska ersätta denna utredningsåtgärd.

Misstänkta och deras försvarsadvokaters egna utredningar kan beroende på målets karaktär avse olika åtgärder och vara olika långtgående. Enligt kontradiktionsprincipen ska den tilltalade få möjlighet att bemöta den bevisning som åklagaren lägger fram. Förutsättningarna för att bemöta sådan bevisning är dock i många fall bristande och principen om allas likhet inför lagen vid en förundersökning är enbart en chimär. Staten har således både mer tid, pengar och resurser än vad försvaret har. För att säkerställa att det finns förutsättningar för försvaret att utföra ett rättvisande försvar bör staten därför vidta ett mer generöst förhållningssätt gentemot försvarsadvokater. I vissa fall kan det som exempel vara motiverat att ge en högre ersättning till försvarsadvokaten eller att tillåta fler än en försvarsadvokat arbeta med ett fall.

I en rättsstat, som vi får anses leva i, bör den misstänkes rätt till ett rättssäkert försvar värdesättas högt. Staten bör därför ta ett ansvar och säkerställa att försvarsadvokaters förutsättningar att bedriva ett rättssäkert försvar blir tillgodosedda.

Björn Hurtig, advokat, och Louise Roslund, jur.kand.