Robin Nilsen

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Äntligen satt jag där. I en av de praktfulla salarna i Universitetshuset i Uppsala. Jag hade kommit långt från min egen uppväxt i Örebros förorter och var redo att dyka in i den akademiska världen. Det var även något som den föreläsande professorn implicerade. Han sa att efter fyra och ett halvt år på juristprogrammet skulle vi komma ut som nya människor.

Sedan sa professorn något som bedrövade mig. Det handlade om vad som efterfrågas av arbetsgivare inom juristbranschen. De bästa sakkunskaperna? Nej. De bästa betygen? Nej. Utan att visa på yrkesmässig flit och social kompetens. Jag visste att jag med min bakgrund inte riktigt visste hur man förde sig i rum med jurister och andra akademiker. “Begåvad men fattig, ge honom lika chans”, står det på en socialdemokratisk valaffisch från 1948. Hur skulle det bli med det, om de meriter som var viktiga på riktigt var något som till stor del inte förvärvades genom att svara bäst på en tentafråga, utan genom att förstå och anpassa sig till en samhällsklass som för mig var något främmande?

På byråerna är det betyg som gäller

Jag har länge varit en realist som gör det jag behöver för att nå dit jag vill, så länge det inte trampar på andra. Därför bestämde jag mig för att på juristprogrammet inte lägga tid på att plugga från morgon till kväll varje dag i veckan och noggrant läsa igenom precis all kurslitteratur. Istället arbetade jag i princip halvtid vid sidan av studierna och engagerade mig i flera ideella föreningar. Jag skulle visa på yrkesmässig flit, ledarskap och social kompetens.

På juristprogrammet i Uppsala blir man ständigt uppvaktad av de stora affärsjuridiska byråerna, som till stor del rekryterar biträdande jurister därifrån. Under hela studietiden sade de till mig och andra studenter att det här med betyg är överspelat, det som spelar roll är vem du är som person och vad du har att komma med. Jag köpte det - men det var en lögn.

När jag nu snart tar examen och söker jobb visar det sig nämligen att flera - inte alla - av de stora affärsjuridiska byråerna är benhårda med att man ska ha en extremt hög andel högsta betyg för att ens komma ifråga. Det spelar ingen roll hur mycket erfarenhet jag fått vid sidan av studierna. Det spelar ingen roll hur väl jag skriver det personliga brevet. Det spelar ingen roll att jag har fått högsta möjliga tjänstgöringsbetyg på de arbeten jag utfört. Den bistra sanningen är för att jobba på de här byråerna spelar betygen all roll.

Falsk marknadsföring om vikten av annan kompetens

Jag vill poängtera att det här inte är en gnällartikel. För det är ingen mänsklig rättighet att bli kallad på intervju och de stora affärsjuridiska byråerna får naturligtvis ha vilken HR-policy de vill. Det finns flera andra arbetsgivare, som inte tillhör just de här byråerna, som visat stort intresse för mig som kandidat. Kärnan i den här artikeln handlar om hur de här byråerna värderar meriter och hur det påverkar samhället ur ett bredare perspektiv, särskilt i förhållande till studenternas hälsa och på byråernas kompetensförsörjning.

Ur ett studentperspektiv är det ingen hemlighet att juristprogrammet för många är synonymt med stress och press. Många studenter, med kontakter på de stora affärsjuridiska byråerna, vet nämligen att deras marknadsföring är falsk, och att betygen är avgörande. Det ska poängteras att det förstås även gäller för tjänstgöring som tingsnotarie i en större stad. Poängen är att juriststudenter ständigt påminns om att deras prestationer på papperet är viktigare än deras personliga utveckling och kompetenser.

Betygsfixering rimmar illa med mångfald

Risken är att detta blir en negativ spiral. Att en student som under en period mår dåligt och inte presterar i enlighet med dessa byråers förväntningar blir ännu mer stressad och fortsätter prestera sämre än om detta tryck inte funnits. Därför spär många av de stora affärsjuridiska byråerna - som säger sig värna om work-life och balance och annat som ser bra ut på deras Instagram-konton - på den psykiska ohälsa som finns bland studenter.

Ur ett arbetsmarknadsperspektiv kan man ifrågasätta hur detta påverkar kompetensförsörjningen av biträdande jurister. De här byråerna spelar en central roll för Sveriges näringsliv - den ska inte negligeras. Just därför är det viktigt att de är öppna för studenter som är meriterade i sin helhet och inte enbart bäst på att skriva tentasvar om vilken av Olivecrona och Ekelöfs teorier om rättskraftens omfattning som är mest adekvat.

Denna betygsfixering rimmar även illa med att de i sin marknadsföring ofta betonar mångfald. Det är en empiriskt bevisad sanning att den enskilt största faktorn för elevers betyg är föräldrarnas utbildningsnivå. Det drabbar i synnerhet studenter med utländsk bakgrund, som av samma skäl är kraftigt underrepresenterade på juristprogrammet. Ironiskt nog kan därför det benhårda kravet på höga betyg leda till att byråerna går miste om högkvalificerade kandidater. Man kan alltså tala om att HR-grindvakterna gör självmål.

Trots den problembild jag beskriver finns det också positiva krafter i branschen som kämpar för förändring. Det finns idag organisationer som arbetar för att främja inkludering och rättvisa i juridiska rekryteringsprocesser. De strävar efter att bryta ner barriärer och skapa möjligheter för alla oavsett deras akademiska bakgrund eller betyg. Flera stora affärsjuridiska byråer har bytt bort sin starka betoning på betyg de senaste åren, eller i vart fall tonat ner hur avgörande de är. Jag förstår även att betyg måste spela en viss roll för juniora tjänster med ett högt antal sökande. Jag förespråkar alltså inte att alla affärsjuridiska byråer helt och hållet ska bortse från kandidatens betyg, men att de ska väga mindre.

När jag tänker tillbaka på den första dagen i Universitetshuset i Uppsala har jag nu en annan syn på meritokrati. Då tyckte jag precis som de byråer som är kvar i gamla tankebanor att meritokrati, ja, det handlar mest om formella meriter som betyg och inte mycket annat. Under åren på juristprogrammet har jag insett att professorn som sade att andra egenskaper i praktiken är mer värdefulla hade helt rätt. Meritokrati handlar om att erkänna och värdesätta alla former av kompetens och potential som en individ har att erbjuda.

Jag hoppas innerligt att fler i juridikbranschen kommer att omfamna denna bredare syn på meritokrati och sluta att fastna i en snäv betygsfokuserad syn. Det är dags att öppna dörrarna för alla som har passionen och viljan att göra skillnad på riktigt.