Silvia Dahlberg

Jonas Rosengren

LÄS MER

»

Etiska regler för ombud i internationella skiljeförfaranden

VERKTYG

»

Tipsa en vän

»

Skriv kommentar

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Bakgrund

Sedan 2012 har flera ledande skiljeinstitut reviderat sina skiljeregler för att möta utvecklingen kring internationella skiljeförfaranden. Under 2012 trädde nya regler i kraft hos ICC och hos Swiss Chambers’ Arbitration Institution (de s.k. Swiss Rules). 2013 kom nya regler hos HKIAC (Hong Kong International Arbitration Centre), SIAC (Singapore International Arbitration Centre) och VIAC (Vienna Arbitration Centre). Under 2014 har ICDR (International Centre for Dispute Resolution) och LCIA antagit nya skiljeregler.

En genomgång av nyheterna i dessa reviderade skiljeregler visar på tydliga likheter i vilka frågeställningar som instituten har riktat in sig på i sin senaste översyn, och i många fall är reglerna dessutom mycket lika till sitt innehåll. Man kan särskilt urskilja följande frågeställningar som återkommer i flera eller flertalet av de nyligen omarbetade reglerna: 

- Sammanläggning av tvister och anslutande av ytterligare part
- Interimistisk skiljeman
- Effektivitet i handläggningen av skiljeförfaranden
- Parters och ombuds handlande.

SCC har nyligen tillsatt en arbetsgrupp som ska utarbeta förslag på nya skiljeregler med mål att de nya reglerna ska träda i kraft i samband med SCC:s hundraårsjubileum år 2017. En genomgång av de revideringar som ägt rum av andra internationella skiljeregler kan ge en försmak av vilka frågeställningar som arbetsgruppen kan förväntas uppmärksamma.

Sammanläggning och anslutande av ytterligare part

Man kan säga att skiljeavtalet sätter ramen för skiljeförfarandet i den meningen att förfarandet är begränsat till de parter och det rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet. Om två parter har träffat flera olika avtal med en separat skiljeklausul i vart och ett av avtalen, ska som utgångspunkt tvister som hänför sig till de olika avtalen avgöras genom separata skiljeförfaranden. Avsaknaden av möjligheter att handlägga flera tvister gemensamt kan ses som en svaghet hos skiljeförfarandet jämfört med domstolsprocessen, där det regelmässigt finns stora möjligheter att kumulera mål för att på så sätt effektivisera handläggningen. Skiljeförfaranden som inbegriper fler än två parter (s.k. flerpartsförfaranden eller ”multi-party arbitration”) eller fler än ett avtal (s.k. ”multi-contract arbitration”) ger ofta upphov till processuella komplikationer. Statistik hos de internationella skiljeinstituten pekar på att en ökande andel av målen berör fler än två parter, något som ibland tillskrivs en ökad komplexitet i affärslivet.

Problematiken har uppmärksammats av skiljeinstituten. Vid de senaste regelrevisionerna har samtliga ovan nämnda institut förutom SIAC lagt till eller justerat bestämmelser som tar sikte på ”multi-party” eller ”multi-contract”-situationer.[1]  De konkreta frågor som flest av instituten har reglerat är sammanläggning (”consolidation”) och deltagande i förfarandet av ytterligare part (”joinder of a third party”). Några av instituten har också lagt till uttryckliga bestämmelser om möjligheter till ett gemensamt skiljeförfarande i fall av flera avtal mellan samma parter.

Men granskar man innehållet i de olika institutens skiljeregler finner man att bestämmelserna många gånger inte är särskilt långtgående.

För det första har några av instituten skurit av möjligheterna att sammanlägga mål eller låta en ytterligare part delta i ett skiljeförfarande genom att sätta en tidsgräns för ansökan i ett tidigt skede under förfarandet, till exempel då den första skiljemannen i förfarandet bekräftas av institutet eller – vid sammanläggning – då någon av skiljenämnderna konstitueras.[2] Detta kan i praktiken antas starkt begränsa de situationer då det kan bli fråga om att sammanlägga mål eller tillåta anslutandet av en ytterligare part till förfarandet.

För det andra förutsätter många av reglerna att en gemensam handläggning kan härledas ur ett avtal mellan de berörda parterna.[3] I dessa fall består nyheten i skiljereglerna främst i att en beskrivning av hur dessa frågor handläggs och hanteras av respektive institut har satts på pränt och blivit tillgängligt för alla användare, vilket i sig kan vara av värde. Andra bestämmelser ger möjligheter till sammanläggning även utan grund i ett avtal. Till exempel finns i ICC-reglerna en bestämmelse om att sammanläggning av två skiljeförfaranden kan ske om det är samma parter och samma rättsförhållande och skiljeavtalen är förenliga med varandra.[4] En sammanläggning förutsätter således i detta fall att det är fråga om samma parter, vilket begränsar de situationer då bestämmelsen kan tillämpas.

De institut som förefaller gå längst i att ge en diskretion åt skiljenämnden eller institutet är HKIAC och Swiss Rules. HKIAC-reglerna innehåller möjligheter att sammanlägga två skiljeförfaranden eller tillåta ett skiljeförfarande avseende flera avtal om ”a common question of fact or law arises”, ”the rights to relief are in respect of, or arise out of, the same transaction or series of transactions” och ”HKIAC finds the arbitration agreements to be compatible”.[5] Dessa bestämmelser tillämpas emellertid endast på skiljeavtal som slutits efter den 1 november 2013 då de nya HKIAC-reglerna trädde i kraft. I Swiss Rules finns en bestämmelse som anger att institutet ska beakta ”all relevant circumstances” i sitt beslut, vilket anses innebära en diskretionär rätt för institutet om de formella förutsättningarna är uppfyllda.[6] Det återstår att se hur dessa bestämmelser kommer att tillämpas i praktiken och hur långt man då är beredd att gå när en part sätter sig på tvären.

Det finns förstås en gräns för vad man kan uppnå genom att i skiljereglerna införa bestämmelser om sammanläggning av förfaranden. Det går knappast att på detta sätt fånga in tvister under avtal som omfattas av skiljeklausuler med olika säte eller tillämpliga skiljeregler. Det bästa sättet att förebygga processuella komplikationer kring tvister som inbegriper flera parter eller avtal är förstås att noggrant överväga utformningen av skiljeavtalet. Det skiljereglerna däremot kan göra är att så långt det är möjligt skapa praktiska förutsättningar för en sammanläggning av skiljeförfaranden och minimera utrymmet för någon av parterna att försöka sätta käppar i hjulet för en sådan handläggning när väl tvist har uppkommit.

Interimistisk skiljeman

Bestämmelser om s.k. interimistisk skiljeman är något som på kort tid fått genomslag i internationella skiljeregler. Det första skiljeinstitutet som inkluderade möjligheten till interimistisk skiljeman (på engelska ”emergency arbitrator”) i sina regler var SCC i samband med revisionen 2010. Sedan dess har många andra skiljeinstitut lagt till institutet interimistisk skiljeman, bland andra ICC, LCIA, HKIAC, Swiss Rules, ICDR och SIAC.[7]

Bestämmelserna avseende interimistisk skiljeman varierar något mellan de olika institutens regler, men innebär i korthet att en ensam skiljeman utses särskilt för att besluta om säkerhetsåtgärder innan en skiljenämnd har konstituerats (hos några av instituten även innan skiljeförfarande har påkallats). Den interimistiske skiljemannens uppdrag är begränsat till frågan om säkerhetsåtgärden och han är förhindrad att därefter ingå i den ordinarie skiljenämnden. Den ordinarie skiljenämnden kan senare ändra eller upphäva den åtgärd som den interimistiske skiljemannen förordnat om.

Enligt de flesta institutens regler, inklusive SCC-reglerna, kan den interimistiske skiljemannen endast besluta om säkerhetsåtgärd efter att den berörda parten har fått del av begäran och fått möjlighet att yttra sig däröver. Någon säkerhetsåtgärd ex parte kan således inte meddelas. LCIA-reglerna lämnar däremot utrymme för avsteg i detta hänseende genom att förskriva att den interimistiske skiljemannen ska ta hänsyn till ”…the need to afford to each party, if possible, an opportunity to be consulted…”.[8]

Skiljereglerna innehåller vanligtvis tidsfrister för institutet att utse den interimistiske skiljemannen och för skiljemannen att fatta beslut. Dessa varierar från att SCC om möjligt ska utse en interimistisk skiljeman inom 24 timmar från ansökan och ICDR och SIAC inom en arbetsdag, till tre dagar hos LCIA[9] och att skiljemannen därefter ska meddela beslut inom fem dagar från att ärendet hänsköts till honom (SCC), till 15 dagar (HKIAC och Swiss Rules)[10]. Hos alla institut utgår en särskild avgift för den interimistiske skiljemannens arbete.

Inga av ovan nämnda skiljeregler hindrar parterna från att istället gå till nationell domstol och söka motsvarande åtgärder, vilket många gånger kan vara mer fördelaktigt för parten än att ansöka om en interimistisk skiljeman. Framför allt är ett beslut av nationell domstol som regel en förutsättning för att den interimistiska åtgärden ska kunna verkställas. Vidare kan en nationell domstol meddela beslut utan motpartens hörande. Men det finns också fall där en begäran om säkerhetsåtgärder vid nationell domstol av olika skäl inte är något alternativ och där åtgärden inte kan anstå tills skiljenämnden har konstituerats. En bestämmelse om interimistisk skiljeman kan då öka möjligheterna för en part att komma till sin rätt. Något tillspetsat kan man säga att bestämmelser om interimistisk skiljeman på kort tid har gått från att vara en innovation till något av en hygienfaktor i internationella skiljeregler. Erfarenheterna visar emellertid att möjligheterna att begära interimistisk skiljeman används relativt sällan i förhållande till antalet skiljeförfaranden.

Effektivitet i handläggning av skiljeförfaranden

Under de senaste åren har internationellt skiljeförfarande fått utstå en allt hårdare kritik för att ha blivit en alltför kostnadsdrivande och långsam tvistlösningsmetod. Olika förklaringar till problemen och lösningar för att vända utvecklingen har lanserats. Även skiljeinstituten har velat dra sitt strå till stacken. De arbetar på olika sätt för att deras förfaranden ska bli effektivare med avseende på tid och kostnader. Samtliga ovan nämnda institut förutom SIAC har under sina senaste revisioner lagt till bestämmelser som syftar till att effektivisera skiljeförfarandena. Den översyn av skiljereglerna som SCC nyligen initierat uppges också syfta till att ”inom ramen för en rättvis och säker process ytterligare effektivisera skiljeförfarandet”.[11]

Det är många olika bestämmelser som ryms under denna rubrik, och de finns spridda under olika avsnitt i respektive skiljeinstituts reviderade regler. Bestämmelserna riktar sig såväl till skiljemännen som till parterna och deras ombud. Här följer några exempel på tillägg i de reviderade skiljereglerna, vilka har tillkommit främst i detta syfte.

Flera av instituten har till exempel lagt till en generell skrivning om att skiljenämnden ska handlägga skiljeförfarandet på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt[12], och några innehåller motsvarande skyldigheter för parterna i skiljeförfarandet.[13] Vissa institut har även infört bestämmelser till stöd för att skiljenämnden vid beslut i kostnadsfrågan kan väga in huruvida respektive part har genomfört skiljeförfarandet på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt.[14]

Andra exempel är bestämmelser om att lägga större tyngdpunkt på arbetet med skiljeförfarandet tidigt, till exempel genom krav på en något utförligare påkallelseskrift[15], krav på en tidig ”case management conference” då skiljeförfarandet planeras[16], samt förenklade beslutsprocesser hos instituten i tidiga frågor såsom invändningar om skiljenämndens behörighet [17]. Flera av instituten har också lagt till tydligare bestämmelser om tidsfrister för avgivande av skiljedomen, genom allt ifrån en klar tidsfrist från avslutandet av slutförhandlingen, till att skiljenämnden vid viss tidpunkt måste informera om när skiljedomen kommer att meddelas.[18] För att förhindra att ett avgörande fördröjs på grund av skiljemännens andra åtaganden, kräver också flera skiljeinstitut att en potentiell skiljeman bekräftar att han eller hon kan avsätta den tid som uppdraget kräver. Denna praxis hos flera av instituten börjar också kodifieras i skiljereglerna.

Sammanfattningsvis försöker instituten på olika sätt och med olika former av påtryckningsmedel skapa bättre förutsättningar för en snabb och effektiv handläggning av förfarandet. Man kan se skiljereglerna som ett av flera verktyg i detta arbete. Det återstår emellertid att se om regelförändringarna får något avtryck på handläggningstiderna hos de olika skiljeinstituten.

Ombuds agerande

Även frågan om ombuds agerande i skiljeförfaranden har de senaste åren varit omdiskuterad, särskilt avseende internationella skiljeförfaranden och den problematik som uppkommer av att ombud från olika jurisdiktioner lyder under olika advokatetiska regler. Här finns det kulturella skillnader såväl i stort som i smått. 2013 gav International Bar Association (IBA) ut ”IBA Guidelines on Party Representation in International Arbitration”, och några av de därefter reviderade skiljereglerna, ICDR och LCIA, har beaktat denna aspekt i sina regler.

LCIA har lagt till bestämmelser innebärande att om en part vill byta ombud måste denne söka skiljenämndens godkännande. Regeln har tillkommit i syfte att stävja att parter byter ombud för att göra en skiljeman jävig och skiljenämnden har därför getts en rätt att inte godkänna ombudsbytet om det ”could comprise the composition of the Arbitral Tribunal or the finality of any award (on the grounds of possible conflict or other like impediment)”.[19] Regeln framstår onekligen som mycket långtgående och lämpligheten av en sådan ordning har satts i fråga. I sammanhanget kan framhållas att det från investeringsskyddstvister finns exempel på beslut där skiljemännen även utan sådant uttryckligt stöd i skiljeregler har ansett sig ha rätt att neka ett nytt ombud att medverka när detta skulle riskera att underminera förfarandet.[20]

Vidare innehåller LCIA-reglerna ett åtagande för vardera parten att se till att dess ombud har samtyckt till att följa LCIA:s allmänna riktlinjer för ombuden, vilka riktlinjer beskrivs i en särskild bilaga till skiljereglerna. Av bilagan framgår bland annat att ombudet inte ska obstruera skiljeförfarandet, exempelvis genom att upprepade gånger begära att skiljeman ska skiljas från sitt uppdrag, inte medvetet lämna felaktiga uppgifter till skiljenämnden eller medvetet åberopa falsk bevisning.[21] Skulle ett ombud bryta mot dessa regler, har skiljenämnden getts möjlighet att rikta olika sorters sanktioner mot ombudet, bland annat skriftlig reprimand, eller ”any other measure necessary to fulfil within the arbitration the general duties required of the Arbitral Tribunal under Articles …”. Även de reviderade ICDR- reglerna innehåller en bestämmelse om att ombud ska agera i enlighet med sådana riktlinjer som ICDR kan komma att ge ut i frågan.[22] I skrivande stund har emellertid några sådana regler ännu inte utgivits.

Det är en omdiskuterad fråga i skiljekretsar om det är lämpligt eller ändamålsenligt att skiljeregler reglerar ombuds agerande, och det måste hållas för osäkert om SCC och andra skiljeinstitut kommer att gå i samma riktning som LCIA i sina kommande regelrevideringar.

Avslutande kommentarer

Det pågår en konstant förnyelse av skiljeinstitutens regler. Vår genomgång av nyheterna visar på betydande likheter såväl i fråga om vilka frågeställningar som uppmärksammas som utformningen av regelförändringarna. En förklaring till likheterna är att nyheterna svarar mot brister som identifierats i diskussionen kring internationella skiljeförfaranden. En annan förklaring är förstås att skiljeinstitutet vid regelrevideringarna sneglar på och kopierar från varandra.

Man kan möjligen se likheterna mellan regelförändringarna som ett uttryck för en strävan från de olika instituten att inte hamna på efterkälken i utvecklingen. Det är tydligt att instituten inte bara arbetar aktivt för att förbättra skiljeförfarandet som tvistlösningsform, utan i någon mån också konkurrerar om att parterna ska välja just deras institut för slitandet av sina tvister. Ett annat och förmodligen mer rättvisande sätt att se på saken är att skiljeinstituten känner ett ansvar för att användarna ska känna sig trygga i att skiljereglerna hela tiden anpassas till utvecklingen på skiljeområdet och till de nya behov som uppstår på marknaden.

Samtidigt som man kan urskilja betydande likheter i regelförändringarna kvarstår väsentliga skillnader mellan de olika institutens skiljeregler, inte minst beträffande vilken roll som skiljeinstituten spelar under skiljeförfarandet. Exempelvis har ICC inte övergett ordningen med s.k. ”Terms of Reference” och granskning i särskild ordning av skiljedomar. Att behålla sin särart eller ”selling-point” som skiljeinstitut framstår som en väl så viktig ambition som att anpassa sig till den nya utvecklingen.

-------------------------------

Jonas Rosengren och Silvia Dahlberg är verksamma som advokater vid Advokatfirman Vinge i Göteborg med särskild inriktning mot tvistlösning.

Fotnoter

[1] För respektive instituts regler se framför allt: ICC artiklarna 7-9; LCIA artikel 22.1; HKIAC artiklarna 27-29; Swiss Rules artiklarna 4.1-4.2; VIAC artiklarna 14,15 och 18; ICDR artiklarna 7 och 8. Såvitt gäller Swiss Rules bör nämnas att endast vissa justeringar och tillägg till bestämmelserna har skett och att möjligheterna att sammanlägga skiljeförfaranden och att inkludera en tredje part fanns redan i den tidigare versionen av reglerna.

[2] T.ex. ICC artikel 7 (joinder), LCIA artikel 22.1 viii) och x) (joinder och consolidation); ICDR artikel 7 (joinder).

[3] T.ex. ICC artikel 7 (joinder), 10 a) och b) (consolidation), samt 9 (multi-contract); LCIA artikel 22.1 ix) (consolidation); ICDR artikel 8.1 (consolidation).

[4] ICC artikel 10 c).

[5] HKIAC artiklarna 28.1 och 29.1.

[6] Swiss Rules artikel 4.1 och 4.2.

[7] Se ICC Artikel 29 och bilaga V; LCIA Artikel 9; HKIAC Artikel 23 och Schedule 4; Swiss Rules Artikel 43; ICDR Artikel 6; Såvitt gäller SIAC bör framhållas att reglerna om interimistisk skiljeman inte tillkom i den senaste revisionen 2013 utan lades till i de regler som trädde i kraft den 1 juli 2010.

[8] LCIA Artikel 9.7, vår kursivering.

[9] SCC Bilaga II § 4 (1); ICDR artikel 6.2; SIAC Schedule 1 punkt 2; LCIA artikel 9.6.

[10] SCC Bilaga II § 8(1) ; HKIAC Schedule 4 punkt 12; Swiss Rules artikel 43.7.

[11] SCC:s styrelseordförande Ulf Franke,
 http://sccinstitute.se/?id=&newsid=47584

[12] ICC artikel 22 (1); LCIA artikel 14.4. (ii); ICDR artikel 20.2.

[13] ICC artikel 22 (1); Swiss Rules artikel 15.7; ICDR artikel 20.7.

[14] ICC artikel 37(5); LCIA artikel 28.4.

[15] ICC artikel 4(3); Swiss Rules artikel 18.3.

[16] ICC artikel 24.

[17] ICC artikel 6 (3).

[18] ICC artikel 27; VIAC artikel 32; ICDR artikel 30.1.

[19] LCIA artikel 18.3-18.4.

[20] Hrvatska Elektroprivreda v The Republic of Slovenia, ICSID Case No. ARB/05/24. No ARB/05/24, 6 May 2008.

[21] Annex till LCIA Rules.

[22] ICDR artikel 16.