Ni kanske undrar över frågan och det kan också hända att ni finner den opassande. Frågan är ju inte i överensstämmelse med allmänhetens syn på domaren som en stark man eller kvinna med gott självförtroende, som barskt tillrättavisar den dåliga advokaten. Inte heller passar frågan till filmens värld där domaren tar emot i sitt stora välmöblerade tjänsterum med fin utsikt och vant och korrekt redovisar sin syn på en rättslig frågeställning. Jag ska motivera min fråga nedan.

Jag heter Mikael Ohlsson och tjänstgör sedan år 2005 som rådman vid Förvaltningsrätten i Malmö. Jag är också invald i domstolssektionens styrelse, Jusek. I denna artikel redovisar jag dock endast min uppfattning som domare.

Det är nog få som känner till hur domarnas inflytande och självständighet har begränsats alltsedan Stefan Strömberg tillträdde som generaldirektör för Domstolsverket år 1998.  Hans efterträdare har sedan följt hans målsättning att göra domaren till en alltmer ”vanlig” tjänsteman. Det nämnda och de nya organisationsformerna är några av orsakerna till att det uppkommit bl.a. rekryteringsproblem vid tillsättningen av nya domartjänster. Det är för få kvalificerade som söker tjänsterna.

Domares oberoende

Det finns många som är bättre rustade än jag att närmare beskriva domarens konstitutionella ställning, t.ex. jur. dr. Olof Wilske (tidigare Ställvik). I korthet kan sägas att det i grundlagen stadgas att ingen myndighet, och inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall (RF 11:2). De flesta kan nog instämma i att det inte är lämpligt att någon annan än domaren och rätten avgör t.ex. om någon är skyldig till brott eller inte. Eller att det inte är bra om någon i regeringen eller riksdagen dikterar hur långt straff som ska utmätas i ett specifikt fall. Det är givetvis viktigt att domarens ställning är sådan att självständigheten inte hotas på något sätt.

Att detta är viktigt har i vart fall tidigare uppmärksammats av någon politiker. I sin interpellation 2004/05:599 till den dåvarande justitieministern angav Jan Ertsborn (FP) bl.a. följande. ”Den enskilde domarens självständighet i dömandet är grundlagsfäst och ytterst viktigt för upprätthållande av det konstitutionella kravet på en oavhängig rättskipning. – Under den senare tiden har dock framkommit omständigheter som gör att man kan ifrågasätta om regeringen verkligen fortsätter traditionen att värna om domares oberoende och självständighet. Regeringens beslut förra året om förändrad handläggning av administrativa ärenden, som tidigare beslutats av domstolen i plenum eller kollegium, överflyttades till domstolschefen ensam och innebar otvivelaktigt att domarnas självständighet minskades och domstolschefens ställning stärktes. Även om regeringen formellt ägde rätt att besluta om förändringarna borde dessa principiella frågor ha underställts riksdagen. Under senare tiden har framkommit att Domstolsverket driver en fråga om individuell lönesättning av domare. Vid en första tanke kanske detta kan synas eftersträvansvärt och modernt. Snart kommer dock klarheten i att detta i själva verket blir en fråga om införande av ett belöningssystem i den dömande verksamheten, som i högsta grad kolliderar med domares oberoende och självständighet. Tanken bakom förslaget är att premiera skickliga domare men hur ska detta förenas med oberoendet och självständigheten? Den alldeles uppenbara slutsatsen måste bli att införandet av prestationslöner för domare ytterligare beskär domarnas självständighet och ger regeringen ytterligare ett instrument att styra domstolsväsendet. Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieministern: 1. Är justitieministern beredd att låta införa ett system med prestationsbaserade individuella löner för domare? 2. Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att klart och tydligt bibehålla och säkerställa principerna om domares oberoende och självständighet?”

I svar angav dåvarande justitieministern Thomas Bodströms bl.a. följande. ”Vad gäller lönebildningen har ett centralt ramavtal träffats mellan Arbetsgivarverket och Saco-S. För närvarande pågår lokala löneförhandlingar mellan Domstolsverket och Jusek. I dessa förhandlingar diskuteras bland annat frågan om domarlönerna i framtiden ska kunna innehålla vissa individuella inslag. Den fria förhandlingsrätten är sedan lång tid tillbaka en grundsten på svensk arbetsmarknad. Detta gäller naturligtvis även inom det statliga avtalsområdet. Det är alltså de kollektivavtalsslutande parterna som, utan inblandning av regering och riksdag, inom ramen för gällande regler kommer överens om löner och former för lönesättningen. Jag har därför inte för avsikt att uttala mig i de frågor som är föremål för förhandling mellan arbetsmarknadens parter.”

Individuell lönesättning

Nu har vi individuell lönesättning för domare genom avtalet den 25 maj 2011 mellan Domstolsverket och Jusek. Innan avtalstecknandet hade det under mer än tio år pågått en ”konflikt” om de individuella lönerna mellan Jusek och Domstolsverket. Såvitt jag förstår nekades också den aktuella styrelsen tillträde till justitieministern Beatrice Ask när den ville ha politiskt stöd i den principiella frågan. Det sistnämnda är egendomligt med tanke på justitieministerns tidigare redovisade inställning till individuella löner. Inför valet år 2006 skrev hon så här tillsammans med Johan Pehrson (FP), Peter Althin (KD) och Johan Linander (C): ”Men ur konstitutionell synvinkel anser vi att prestationsbaserade löner är svårförenligt med strävan att stärka domarnas ställning och oberoende. Domstolsverket, en förvaltningsmyndighet under regeringen, är formellt arbetsgivare och skulle därmed ytterst avgöra hur skicklighetskriterier ska tillämpas. I praktiken blir det fråga om rent skönsmässig bedömning. Redan den misstanken att lönebelöningar ges för att främja lojalitet i viss riktning är förödande för tilltron till domarnas integritet och opartiskhet. Vi i den borgerliga alliansen menar att tillsättningen av domare och deras avlöning bör vara en fråga om institutionell tilltro och inte en tillämpning av kollektivavtal. Önskar man i ett begränsat perspektiv differentiera lönesättningen, bör endast tjänster komma i fråga som kan sökas och besättas efter en öppen prövning. Att Internationella Domarunionen har intervenerat till förmån för den svenska domarkåren är utan motstycke och riskerar att leda till smickrande uppmärksamhet för vårt land.”

Det är svårt att inte ansluta sig till Beatrice Asks dåvarande bedömning. Vi har nu haft individuell lönesättning ett tag och resultatet förskräcker. Vid den första utvärderingen av avtalet var resultatet så dåligt att den dåvarande styrelsen, där jag också ingick, sade upp avtalet. Vid utvärderingen framkom bl.a. att två tredjedelar av domarna inte alls eller endast till viss del hade förstått på vilken grund lönerna hade satts. Till detta kom att en av tjugo domare uttryckligen ansåg att det vid lönesättningen förekommit en direkt reaktion eller påverkan på domarens rättstillämpning. Jusek (förbundsstyrelsen) underkände dock uppsägningen. Den andra utvärderingen som har ägt rum har inte heller påvisat någon klar förbättring. För att få ett bra och rättssäkert lönesystem för domarna har domstolssektionens styrelse tidigare utarbetat ett förslag om en Domarlönenämnd. Den tidigare generaldirektören för Domstolsverket, Barbro Thorblad, har emellertid svarat att förslaget inte kan läggas till grund för några fortsatta diskussioner.

Jag har ännu inte fått något bra svar på frågan hur skicklighetsbedömningen av domare i praktiken ska gå till. Är det meningen att domstolschefer ska läsa andra domares domar och beslut för att bilda sig en uppfattning i frågan? Eller ska han eller hon ha synpunkter på hur en domare handlägger och bereder ett mål? Ska chefen ha åsikter om antalet förlikningar i tvistemål och hur många mål som domaren sätter ut till muntlig förhandling? Eller ska chefen bilda sig en uppfattning genom att tala med underlydande personal om domares juridiska skicklighet? I de flesta fall blir det fråga om en överprövning av en domares materiella och processuella ställningstaganden. Jag avslutar mitt inlägg om individuella löner för domare genom ytterligare en fråga. Hur står sig det nuvarande svenska systemet till Europarådets rekommendation R (2010)12 art. 54-55 att ersättningen till domare inte får bero på resultatet av domarens arbete?

Slutrapport om arbetssituation

Som om detta inte vore nog framgår av Ernst & Youngs slutrapport den 9 november 2011 Översyn av ordinarie domares och hyresråds arbetssituation att de ordinarie domarna inom de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna till övervägande del inte är nöjda med hur arbetssituationen har utvecklats de senaste åren. De förändringar som förefaller haft störst betydelse för de ordinarie domarnas arbetssituation gäller i första hand det som har skett beträffande den inre organisationen, dvs. införandet av mer eller mindre renodlade beredningsorganisationer. Av rapporten framgår att vid domstolar med beredningsorganisationer får ledningen ett större inflytande och betydelse än i en renodlad rotelorganisation. Möjligheten till självständighet och frihet att styra över planeringen och utförandet av det egna arbetet anges enligt rapporten som relativt viktiga faktorer för arbetssituationen. Möjligheten härtill anses ha minskat men enkäten indikerar att de ordinarie domarna och hyresråden är förhållandevis nöjda med hur det i praktiken fungerar.

Det finns givetvis domare som inte vill ha ett arbetsledande ansvar. Enligt min uppfattning vill dock de flesta domare att få ett större inflytande över sin egen arbetssituation. Stefan Strömberg och JK Anna Skarhed är rörande överens om att domarens självständighet inte hotas av nya arbetsformer. Jag kan bara konstatera att ”domstolsfabrikerna” som har byggts upp inte har ökat trivseln och arbetsglädjen ute på domstolarna. Enligt min mening har den anonyma arbetsformen också lett till att domarna har fått minskat intresse för verksamheten. Personligen tror jag att de nya arbetsformerna är ett av de största skälen till att det nu finns rekryteringsproblem till domstolarna. Ämnesrådet Mikael Forsgren, justitiedepartementet synes vara av samma uppfattning. Han skriver bl.a. följande i jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år”. ”I nära samband med delaktigheten står möjligheten till flexibilitet i arbetet. Detta är en faktor som alltid har legat högre statstjänstemän varmt om hjärtat. Här har de omfattande förändringarna av domstolarnas inre organisation påverkat domaryrkets attraktivitet negativt.”

I ärlighetens namn anser jag att det inte behövs en återgång till rotelarbete i klassisk bemärkelse för att domarna ska få större inflytande och delaktighet i arbetet. Vid Förvaltningsrätten i Malmö finns det nu faktiskt två avdelningar som arbetar i grupper (gemensam beredning) och där domarna åter har fått en arbetsledande roll. Jag vet också att det finns åtminstone en tingsrätt med klassiska rotlar och en annan som arbetar i s.k. storrotlar. Det går således kanske att skönja ett svagt ljus framme i tunneln.

Det är svårt att enbart med det fackliga instrumentet åstadkomma de förändringar som krävs för att domarna ska få den ställning och oberoende som krävs i en rättsstat. Förhoppningen är att min artikel kan leda till att i vart fall någon politiker börjar ge sitt stöd till Sveriges domare. Frågan kvarstår alltså, kan någon hjälpa oss domare?

------------------

Mikael Ohlsson, rådman