Bli kund Annonsera
tisdag 25 februari 2020
Mitt i juridiken
Mitt i juridiken
Läs direkt!
Publicerad: 31 mars 2014,

Neurojuridikens utmaningar

Borde vi verkligen ha en neurojuridik? Krönika av Nicklas Lundblad, jurist och samhällspolitisk europachef på Google.
Nicklas Lundblad, jur.kand. och filosofie doktor i informatik, är samhällspolitisk europachef på Google.
Foto: Eva Lindblad

VERKTYG

»
Skriv ut
»
Tipsa en vän
»
Skriv kommentar

"Hjärnor dödar inte människor. Människor dödar människor."

Orden kommer från Stephen Morse, en av världens få experter på den framväxande gren av juridiken som på engelska kallas "Neurolaw" och som på svenska kanske skulle kunna heta "neurojuridik". Morse, och en växande skara rättsvetenskapare, sysselsätter sig med att försöka förstå hur vår ökade kunskap om hjärnan ska kunna integreras i rättssystemet - om den nu alls ska det.

Frågan är oerhört mångfasetterad: ska arbetsgivare få använda olika former av skanningsteknik för att fastlägga vilka förutsättningar en arbetssökande har? Ska samma teknik kunna användas för att avgöra om någon är psykopat, och därför inte kan hållas ansvarig för hiskeliga dåd mot sina medmänniskor? Och hur ska vi använda kunskapen om hjärnan för att utvärdera de rättsliga begreppsvärldarna? 

Hjärnforskare är vår tids månfarare - både USA och EU har under de senaste åren tillkännagett att de ämnar investera miljarder i att kartlägga och simulera hjärnan för att förstå den bättre. Litteraturen om hjärnan svämmar över och vi blir mer och mer fascinerad av hur vår neurologi kan påverkas, förändras och skyddas för att vi ska kunna utvecklas till vår fulla potential. Tekniken för att kartlägga hur hjärnan fungerar och vad som sker i hjärnan vid olika situationer förbättras snabbt. Diskussionen om hur denna nya kunskap, och denna teknik, skall kunna användas i rättssystemet kommer att följa de framstegen lika säkert som vi sett IT-rätten växa fram i nätets skugga. 

Men borde vi verkligen ha en neurojuridik? Låt oss undersöka extrempositionerna. 

Å ena sidan har vi den neuroskeptiska positionen, som menar att lika litet som vi har en cardiojuridik behöver vi en neurojuridik. Hjärnan är inte detsamma som personen, och en defekt i hjärnan, eller ett mönster i hjärnan har inte ensamt något förklaringsvärde alls för den rättsliga processen och bör inte heller tillmätas varken bevisvärde eller relevans vid en rättslig analys. 

Å andra sidan finner vi den neuropositivistiska positionen, som hävdar att hjärnor visst dödar människor, för människor är inget annat än sina hjärnor. Om vi finner defekter, tumörer, försvagningar eller annat i hjärnan så är det klara bevis för att vi inte kan utkräva något ansvar. Förmågan att handla fritt har så beskurits att det är som om hade vi att göra med en enarmad person som åtalats för att inte klappa händerna. 

Mellan dessa poler hittar vi Morse, och en hel framväxande skola av rättsvetenskapare, som ivrar för något som Morse har kallat neuroblygsamhet. En position som menar att det kan finnas visst bevisvärde i neurologins vetenskapliga insikter, men att dessa insikter inte kan tas ensamma som intäkt för någon särskild rättslig analys, utan måste - som all vetenskaplig bevisning - noga vägas samman med de övriga bevisen och först därefter tillmätas den vikt som det enskilda fallet meriterar. 

Det är lätt att säga i allmänhet, men hur ser det ut i just det enskilda fallet? Ett fall som diskuteras mycket inom neurorätten är mördaren Brian Dugan, som våldtog och mördade kvinnor och barn på ett särskilt hänsynslöst sätt. Vid den process som syftade till att fastställa om han kunde dömas till döden valde försvarssidan att hänvisa till bilder av Dugans hjärna som visade att han uppvisade alla de olika brister och särarter som kännetecknar den procent av män i USA som beräknas vara psykopater.

I efterföljande psykiatriska tester fick Dugan 38 av 40 möjliga poäng på det test som syftade till att fastlägga om han var psykopat. Det beslöts att bevisningen kunde användas och juryn hade att ta ställning till om det faktum att Brian Dugan var psykopat gjorde att han inte kunde dömas till döden. (Virgina Hughes redogör mycket mer detaljerat för just detta fall i "Science in Court: Head Case" 464 Nature 340 (2010)). 

Juryn kunde först inte bestämma sig, men enades efter utökade överläggningar om att Dugan skulle dömas till dödsstraff. Men på vilka grunder fattar vi detta beslut? Räcker det att det finns ett exempel på någon som har den profil som Dugan uppvisar som inte alls visar några tendenser till våldsamt beteende? Eller måste det visas att majoriteten av alla som har just denna neurologiska konstitution inte begår brott? Vari ligger det personliga ansvaret och hur kan det fastställas? 

Morses position, att hjärnor inte dödar människor utan att människor dödar människor, underkänner frågeställningen. Det finns inget neurologiskt bevis sådant att det kan anses vara tillräckligt för att undandra någon från ansvar, och förmodligen finns det inte heller något nödvändigt sådant bevis. Vad tycker du?

----------------------------

Det här är den första delen i en serie krönikor om neurojuridik av Nicklas Lundblad, fil.dr. i informatik och jur.kand. Skribenten är samhällspolitisk europachef på Google men åsikterna i denna krönika är hans egna och representerar inte arbetsgivares eller andra affilierade parters.

2 TIDIGARE KOMMENTARER
Sofia Donner
3 april 2014 15:24

Först och främst vill jag tacka för en upplysande och väl skriven artikel i ämnet neurojuridik. Vad gäller frågan du ställde i slutet på artikeln beror svaret, enligt mig, på hur människan ska definieras och hur den kunskap vi har om det mänskliga medvetandet och jaget kan värderas epistemologiskt. Den första frågan behandlar problemet om monism och dualism, det vill säga förhållandet mellan medvetandet och kroppen. Den fråga som ska utrönas är om medvetandet och hjärnan är eller inte är två ontologiskt distinkta entiteter. Problemen med monism och dualism och de olika kategorierna inom dessa skolor, gör att fokus skiftar från rena neurojuridiska spörsmål till medvetandefilosofiska spörsmål om jaget och medvetandet hos människan. De som anammar en dualistisk syn på människan kommer att komma fram till ett annat svar på frågan om neurologins vetenskapliga insikter kan eller ska ges rättsliga följder, än den som anammar en monistisk syn på människan. Därmed hamnar vi i den andra frågeställningen – hur kan vi epistemologiskt värdera den kunskap vi har om det mänskliga medvetandet och jaget? Är en person enbart det som med mätinstrument kan ses i hjärnan? Nar kan vi, rent juridiskt, fastsälla att vi har tillräckligt kunskap inom neurovetenskapen att denna kunskap kan ligga till grund för exempelvis strafflindring? Utvecklingen av neurovetenskapen och de mätinstrument som används kan medföra att vetenskapliga fakta från tidigare år ska anses obsoleta. Kan framtida vetenskapliga insikter göra att presumtiva anställda har gallrats bort utan anledning för att det fanns andra egenskaper som inte kunde mätas vid tiden för testerna? Hur ska detta hanteras rättligt med tanke på exempelvis möjliga skadeståndskrav? Det finns ett flertal problem som kan och bör besvaras innan neurojuridiken ges alltför stort spelutrymme i det allmänna rummet. Därmed inte sagt att neurojuridiken inte är viktig – tvärtom. Neurojuridiken belyser och problematiserar vedertagna sanningar inom rättsvetenskapen och bidrar till en utveckling av ämnet - en utveckling som både är nödvändig samtidigt som den är svårhanterad. Än så länge, anser jag dock, att det finns en fördel med den neuroblygsamme skola som Morse förespråkar. Vänligen, Sofia Donner Jurist och fil.kand

Anmäl inlägg för olämpligt innehåll
Nicklas Lundblad
12 maj 2014 22:13

Tack för en välskriven och intressant kommentar! Det finns en annan möjlig angreppsvinkel och det är att hävda att neurojuridiken endast är ett kategorimisstag, som tillämpar en serie begrepp avsedda för människan som social varelse på människan som biologisk, att det är litet som att analysera olika atomers lagbundna rörelser och från dessa dra slutsatsen att det inte finns någon fri vilja och att "physics made me do it". Mer om detta senare!

Anmäl inlägg för olämpligt innehåll

Inkomna mål ökade 2019

Antalet inkomna mål till domstolarna fortsatte under 2019 att öka och ligger nu på de högsta nivåerna någonsin. Arbetet med digitalisering av verksamheten har fortsatt och resulterat i nya e-tjänster.

Hundra nya åklagare

Åklagarmyndigheten har överlämnat 2019 års årsredovisning till regeringen och av den framgår bland annat att fler åklagare än någonsin rekryterats till myndigheten.

Nya domare

Regeringen har den 20 februari utnämnt respektive anställt två nya rådmän.

Två nya delägare till Lindahl

Advokatfirman Lindahl tar in advokaterna Monica Lagercrantz och Dennis Westermark som delägare i Stockholm. Dessutom ansluter juristerna Nicklas Bexelius och Lisa Liljekvist.

Nytt hovrättsråd

Regeringen har den 13 februari utnämnt ett nytt hovrättsråd.

Ny generaldirektör för Kriminalvården

Regeringen har utsett Domstolsverkets generaldirektör Martin Holmgren till generaldirektör för Kriminalvården.

Foto Igor Stevanovic

Översyn av domstolars oberoende

Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska se över formerna för ändring av grundlag och utreda åtgärder för att stärka domstolarnas och domarnas oberoende.

Foto © Dave Bredeson | Dreamstime.com

Ingen åtgärd mot advokater i musikvideo

De tre advokaternas medverkan i en inspelning av en musikvideo i en tingsrätt bröt inte mot god advokatsed och lämnas därmed utan åtgärd av Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Foto Nagy-bagoly Arpad

Skatteverkets kontroller

Skatteverket kommer i år att granska privata kostnader och oredovisade förmåner i företag samt städ- och transportbranscherna i kampen mot svartarbete. Dessutom görs insatser mot identitetsrelaterat fusk och skenutvandring.

Felaktig kommentar av advokat

Advokaten borde inte ha kommenterat ett inlägg på Instagram på sätt som skett. Det slår Advokatsamfundets disciplinnämnd fast i ett uttalande.

Professor i offentlig rätt

Pernilla Leviner befordrades den 1 februari till professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet.

Foto stocksnapper

Stor skillnad i andelen direktavskrivna brott

Direktavskrivning av brott skiljer sig mellan landets sju regioner. Brottsstrukturen förklarar en stor del av skillnaden. Det visar en ny kortanalys från Brå.

Jag vill ha daglig bevakning av juridiska
nyheter från InfoTorg Juridik.
 
E-post: 
 
 
 
OBS! Om du loggar in kan du lägga upp ett
personligt urval för ditt Nyhetsbrev.
 
Logga in och lägg upp ett Nyhetsbrev.




 
» Logga in automatiskt