Publicerad: 31 mars 2014,
Neurojuridikens utmaningar
Borde vi verkligen ha en neurojuridik? Krönika av Nicklas Lundblad, jurist och samhällspolitisk europachef på Google.
Nicklas Lundblad, jur.kand. och filosofie doktor i informatik, är samhällspolitisk europachef på Google.
Foto: Eva Lindblad
VERKTYG
"Hjärnor dödar inte människor. Människor dödar människor."
Orden kommer från Stephen Morse, en av världens få experter på den framväxande gren av juridiken som på engelska kallas "Neurolaw" och som på svenska kanske skulle kunna heta "neurojuridik". Morse, och en växande skara rättsvetenskapare, sysselsätter sig med att försöka förstå hur vår ökade kunskap om hjärnan ska kunna integreras i rättssystemet - om den nu alls ska det.
Frågan är oerhört mångfasetterad: ska arbetsgivare få använda olika former av skanningsteknik för att fastlägga vilka förutsättningar en arbetssökande har? Ska samma teknik kunna användas för att avgöra om någon är psykopat, och därför inte kan hållas ansvarig för hiskeliga dåd mot sina medmänniskor? Och hur ska vi använda kunskapen om hjärnan för att utvärdera de rättsliga begreppsvärldarna?
Hjärnforskare är vår tids månfarare - både USA och EU har under de senaste åren tillkännagett att de ämnar investera miljarder i att kartlägga och simulera hjärnan för att förstå den bättre. Litteraturen om hjärnan svämmar över och vi blir mer och mer fascinerad av hur vår neurologi kan påverkas, förändras och skyddas för att vi ska kunna utvecklas till vår fulla potential. Tekniken för att kartlägga hur hjärnan fungerar och vad som sker i hjärnan vid olika situationer förbättras snabbt. Diskussionen om hur denna nya kunskap, och denna teknik, skall kunna användas i rättssystemet kommer att följa de framstegen lika säkert som vi sett IT-rätten växa fram i nätets skugga.
Men borde vi verkligen ha en neurojuridik? Låt oss undersöka extrempositionerna.
Å ena sidan har vi den neuroskeptiska positionen, som menar att lika litet som vi har en cardiojuridik behöver vi en neurojuridik. Hjärnan är inte detsamma som personen, och en defekt i hjärnan, eller ett mönster i hjärnan har inte ensamt något förklaringsvärde alls för den rättsliga processen och bör inte heller tillmätas varken bevisvärde eller relevans vid en rättslig analys.
Å andra sidan finner vi den neuropositivistiska positionen, som hävdar att hjärnor visst dödar människor, för människor är inget annat än sina hjärnor. Om vi finner defekter, tumörer, försvagningar eller annat i hjärnan så är det klara bevis för att vi inte kan utkräva något ansvar. Förmågan att handla fritt har så beskurits att det är som om hade vi att göra med en enarmad person som åtalats för att inte klappa händerna.
Mellan dessa poler hittar vi Morse, och en hel framväxande skola av rättsvetenskapare, som ivrar för något som Morse har kallat neuroblygsamhet. En position som menar att det kan finnas visst bevisvärde i neurologins vetenskapliga insikter, men att dessa insikter inte kan tas ensamma som intäkt för någon särskild rättslig analys, utan måste - som all vetenskaplig bevisning - noga vägas samman med de övriga bevisen och först därefter tillmätas den vikt som det enskilda fallet meriterar.
Det är lätt att säga i allmänhet, men hur ser det ut i just det enskilda fallet? Ett fall som diskuteras mycket inom neurorätten är mördaren Brian Dugan, som våldtog och mördade kvinnor och barn på ett särskilt hänsynslöst sätt. Vid den process som syftade till att fastställa om han kunde dömas till döden valde försvarssidan att hänvisa till bilder av Dugans hjärna som visade att han uppvisade alla de olika brister och särarter som kännetecknar den procent av män i USA som beräknas vara psykopater.
I efterföljande psykiatriska tester fick Dugan 38 av 40 möjliga poäng på det test som syftade till att fastlägga om han var psykopat. Det beslöts att bevisningen kunde användas och juryn hade att ta ställning till om det faktum att Brian Dugan var psykopat gjorde att han inte kunde dömas till döden. (Virgina Hughes redogör mycket mer detaljerat för just detta fall i "Science in Court: Head Case" 464 Nature 340 (2010)).
Juryn kunde först inte bestämma sig, men enades efter utökade överläggningar om att Dugan skulle dömas till dödsstraff. Men på vilka grunder fattar vi detta beslut? Räcker det att det finns ett exempel på någon som har den profil som Dugan uppvisar som inte alls visar några tendenser till våldsamt beteende? Eller måste det visas att majoriteten av alla som har just denna neurologiska konstitution inte begår brott? Vari ligger det personliga ansvaret och hur kan det fastställas?
Morses position, att hjärnor inte dödar människor utan att människor dödar människor, underkänner frågeställningen. Det finns inget neurologiskt bevis sådant att det kan anses vara tillräckligt för att undandra någon från ansvar, och förmodligen finns det inte heller något nödvändigt sådant bevis. Vad tycker du?
----------------------------
Det här är den första delen i en serie krönikor om neurojuridik av Nicklas Lundblad, fil.dr. i informatik och jur.kand. Skribenten är samhällspolitisk europachef på Google men åsikterna i denna krönika är hans egna och representerar inte arbetsgivares eller andra affilierade parters.
Foto CELSO PUPO RODRIGUES
Professor får militäruppdrag
Professor Daniel Stattin vid Uppsala universitet får förordnande som auditör i Försvarsmakten
UTBILDNING
» Till utbildningar
Foto Micheal Erhardsson
Nya lagar i juli
Vid halvårsskiftet den 1 juli trädde en rad nya lagar och förordningar i kraft.
2
kommentarer
Foto Högsta domstolen
Nytt justitieråd föreslås
Rättschefen Katrin Hollunger Wågnert föreslås nu bli nytt justitieråd i Högsta domstolen.
.jpg)
Foto ANDREY POPOV
31 nya advokater
Sveriges advokatsamfund antog 31 nya ledamöter vid sitt sammanträde den 16 maj.
