I ett mål om boende och umgänge enligt föräldrabalken hjälpte två socialsekreterare i Luleå kommun en förälder att svara på stämningsansökan. De båda socialsekreterarna upprättade ett yttrande som fogades till svarsskrivelsen. I beslutet uttalar JO att när två socialsekreterare, på ett sådant sätt som har skett i det här fallet, hjälper den ena föräldern att svara på en stämningsansökan är det nästintill ofrånkomligt att den förälder som har väckt talan kommer att uppfatta det som att förvaltningen har tagit ställning mot honom eller henne.

Socialsekreterarna intar i den situationen närmast rollen som ombud för den svarande föräldern, och ett sådant agerande ligger långt utanför både nämndens ansvarsområde och vad som kan anses rymmas inom grundlagens krav på saklighet och opartiskhet. Det är något som varken nämnden eller enskilda socialsekreterare ska ägna sig åt.

JO konstaterar också att flera av de omständigheter som redovisas i det aktuella yttrandet var tvistiga samt att yttrandet inte är begränsat till en redogörelse för faktiska omständigheter, utan att det innehåller bedömningar av de frågor som var föremål för prövning i det pågående familjemålet. Enligt JO kan yttrandet som sådant och det sätt som det har tillkommit på, inte uppfattas på något annat sätt än som ett ställningstagande för den svarande föräldern. JO konstaterar slutligen att handläggningen inte har skett i enlighet med de krav på saklighet och opartiskhet som uppställs i 1 kap. 9 § RF, och nämnden får allvarlig kritik för sin hantering.