Cecilia Magnusson Sjöberg pekar i rapporten på flera problem, bland annat att myndigheternas styrning och samordning är bristfällig. Det skriver Juridiska Institutionen vid Stockholms Universitet på sin hemsida. Ett exempel är eHälsomyndighetens projekt att ta fram personliga hälsokonton som stoppades av Datainspektionen efter sex års arbete, på grund av att myndigheterna gjorde olika tolkningar av lagstiftningen. Efter domstolsprövning avslutades projektet.

- Om integritetsskydd fullt ut får dominera rättsutvecklingen riskerar framväxten av digitala vårdtjänster att bromsas i onödan. Ansvariga politiker måste bestämma åt vilket håll man ska gå. Frågan behöver hanteras även om det innebär en hel del svåra avvägningar mellan personlig integritet och hur möjligheterna ska se ut för vårdgivare att samla in och dela patientdata, förklarar Cecilia Magnusson Sjöberg på institutionens hemsida.

Lagstiftarens ambition att genomgående utveckla teknikneutrala regelverk är ett annat hinder för digitaliseringen av hälso- och sjukvården. Bestämmelserna tenderar att bli så generella att de inte ger tillräckligt stöd för att bedöma vad som är tillåtet och vad som är förbjudet, menar hon. Ytterligare ett problem är att sanktionsavgifterna, enligt GDPR, skiljer sig kraftigt åt mellan offentlig och privat sektor, vilket innebär att den ekonomiska risken blir betydligt större för privata leverantörer, som därför kan behöva särskilt juridiskt stöd.

- För att nå regeringens mål om att Sverige ska vara bäst på e-hälsa 2025 måste man låta juridiken vara med redan under utvecklingsstadiet av hälsoappar. Bättre juridisk framförhållning kan många tjäna på. Leverantörer kan lättare förstå vilka regler som gäller, patienter får bättre kontroll över sina personuppgifter och konsumenter av hälsodata kan enklare ta tillvara sina rättigheter, konstaterar hon.