För snart två år sedan lämnade jag domstolsväsendet och började driva egen verksamhet som rådgivare och föreläsare inom processrätten. Det har gett mig nya perspektiv på domstolens funktion i samhället, och inte minst domarrollen.

Det är viktigt att dömande sker i samklang med allmänhetens syn på rättsprocessen utan att domaren för den skull agerar vindflöjel, känslig för varje åsiktsskiftning. De senare är många gånger, om inte skapade så underblåsta och uppblåsta av media till en dimension långt från dess verkliga storlek och kraft. Vikten av att domstolarna fungerar i harmoni med allmänna samhällsuppfattningar gäller mer grundläggande och hållbara värderingar.

En sådan fråga är hur allmänheten ser på domstolens agerande i en rättegång. Vilka förväntningar har medborgare i allmänhet på hur domaren ska uppträda? Vill man se en passiv eller aktiv domare? Anser man att domaren har något eget ansvar för att domen blir så materiellt riktig som möjligt?

Frågan är högaktuell, mot bakgrund av det betänkande som Straffprocessutredningen presenterade i våras. De lagändringar som föreslås är inte så uppseendeväckande. Så vill man t.ex. begränsa domstolens möjlighet att på egen hand föra in nya bevis i ett brottmål. I praktiken är det redan idag ytterst ovanligt att så sker. Av större betydelse är emellertid att förslaget av vissa även anses ge uttryck för att domaren bör förhålla sig passiv när det gäller att inhämta information från den bevisning som parterna lägger fram för domstolen. Det handlar om domarens s.k. frågerätt.

Det är inte ovanligt att man som domare sitter med en del kvarstående frågetecken efter det att åklagare och försvarare ställt frågor till parter och vittnen. Rena oklarheter i utsagor måste naturligtvis redas ut. Ofta gäller emellertid frågetecknen brister i informationens fullständighet, utan att det råder någon tvekan om innebörden av vad den hörde berättat.

Ett av de viktigaste underlagen för att bestämma vilken tillit man kan sätta till en berättelse är kunskapen om s.k. hjälpfakta. Med det menas sådant som omständigheterna runt en iakttagelse och vilka risker för påverkan som minnesbilden kan ha utsatts för då och under tiden mellan iakttagelsen och återgivandet av den vid t.ex. ett förhör.

Även den mest basala kunskap om minnets funktion är tillräcklig för att inse hur betydelsefullt det är att utreda mer än bara kärnan i det händelseförlopp som förhöret avser att bevisa eller motbevisa. Trots det glöms frågor om hjälpfakta ofta bort när åklagare och försvarare håller sina förhör. Frågan är om domaren då ska ställa frågor för att skapa ett bättre beslutsunderlag eller om bristen på information ska hanteras på annat sätt.

Anta att ett vittne hörts om en gatumisshandel där tre personer överfallit målsäganden. Vittnet säger sig vara säker på att en av gärningsmännen är den tilltalade A.A. Efter åklagarens och försvararens förhör kvarstår en del som domaren gärna hade velat få besked om, såsom om vittnet sett A.A. före och efter händelsen, hur vittnets egen sinnesstämning var, om vittnet diskuterat sina iakttagelse med andra i anslutning till eller efter händelsen m.m.

Domaren kan hantera bristen på information på två sätt. Å ena sidan kan domaren säga att vittnet har sagt sig vara säker på utpekandet av A.A.  och eftersom det inte har kommit fram uppgifter som ger anledning att tro att vittnet misstagit sig har utpekandet ett högt bevisvärde. Domaren bortser då från möjligheten att kontrollfrågor kunnat blottlägga förhållanden som visar på att vittnet kan ha tagit fel på person. Å andra sidan kan domaren resonera att visserligen har vittnet sagt sig vara mycket säker på att A.A. är gärningsman, men eftersom det inte ställts tillräckligt med kontrollfrågor till vittnet måste utpekandet värderas med försiktighet. Då bortser domaren från att kontrollfrågor kunnat bekräfta att utpekandet är så säkert och robust som vittnet gett uttryck för.

Domarens roll reduceras i dessa fall till att agera som en tennisdomare. Uppgiften blir att räkna poäng utifrån åklagarens och försvararens skicklighet i att hålla förhör. Att någon av dem har en "dålig dag" tillhör spelets regler.

Alternativet är att domstolen anmanar parterna att ställa ytterligare frågor eller att domaren själv ställer kontrollfrågor. Det innebär inte att domaren är partisk. Svaren på domarens frågor kan lika väl gynna den tilltalade som åklagaren. Opartiskheten ligger i just detta, att det för domaren är oväsentligt om svaren leder till en bevisvärdering i den ena eller andra riktningen. Däremot gör svaren att sannolikheten ökar för att värderingen av utsagan motsvarar verkligheten. Och att ett avgörande blir så materiellt riktigt som möjligt kan knappast någon invända mot.

Inte heller innebär domarens frågerätt att rättegången blir inkvisitorisk. Det handlar inte om att domaren på egen hand ska leta bevis. Frågan gäller endast om att skapa ett bättre underlag för att bedöma vilken tillit som kan sättas till bevis som parterna fört in i målet. 

En passiv domare gynnar varken rättssäkerhet eller rättstrygghet. Jag tror att en sådan domarroll inte heller stämmer överens med allmänhetens förväntningar. Ingen kan väl acceptera att en oskyldig riskerar att dömas på grund av att det ställs för få frågor i rättegången. Men jag tror inte heller att acceptansen hos allmänheten är särskilt stor för att en skyldig går fri när åklagarens bevisning framstår som övertygande men domstolen väljer att värdera ner den med hänvisning till att åklagaren missat och domaren medvetet valt att själv inte ställa kontrollfrågor till ett vittne, och sådana frågor tvärtom hade bekräftat bevisningens styrka.

För mig har domaren en större och viktigare roll än att bara bedöma åklagares och försvarares skicklighet i processföring.

------------------------------

Roberth Nordh, verksam som rådgivare, föreläsare och författare inom processrätt. Han har 20 års erfarenhet som ordinarie domare och har varit rektor för Domstolsakademin samt är docent i processrätt.