Bli kund Annonsera
fredag 29 mars 2024
Mitt i juridiken
Mitt i juridiken
Läs direkt!
Publicerad: 9 mars 2017,

Om vargskinn inte är vargskinn och förbud inte är förbud – En kommentar till NJA 2016 s 680

Går Högsta domstolen mot kraven i EU-rätten och återger de felaktigt innehållet i en konvention? Högsta domstolen ogillade 2016 ett åtal för artskyddsbrott gällande försäljning av vargskinn. Domen har blivit uppmärksammad och kommenteras här av miljöåklagaren Christer B. Jarlås.

Högsta domstolens dom den 30 juni 2016, NJA 2016 s 680, har väckt uppmärksamhet av en rad olika anledningar. I domen ogillas ett åtal för artskyddsbrott bestående i försäljning av påstådda vargskinn. Domslutet går radikalt mot det rättsläge som ansvariga vetenskapliga och administrativa myndigheter, Naturvårdsverket och Jordbruksverket, innan domen har uppfattat som tydligt och klart och även mot vad Sverige åtagit sig enligt CITES-konventionen(Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora, även kallad Washingtonkonventionen) . Den tidigare rådande uppfattningen har varit att det i Sverige varit otillåtet att sälja produkter som påstås vara från arter som åtnjuter skydd enligt bilaga A till EU-förordningen.

Högsta domstolen hänvisar i den aktuella domen till legalitetsprincipen och använder sig av en tolkning av den svenska språkversionen av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 6 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem(EU-förordningen).  Förutom sin tolkning av den svenska språkversionen har Högsta domstolen i en sats i domen under ”bedömning” försökt tolka syftet bakom EU-förordningen och där dragit slutsatser utöver vad som faktiskt står i CITES-konventionens text och enligt mig felaktigt återgett vad CITES-konventionen tar sikte på. Domen väcker ett antal frågor.

Omständigheterna i fallet

Det aktuella åtalet avser artskyddsbrott enligt 29 kap 2 b § 1 st 4 a) miljöbalken och gärningsbeskrivningen3 gör gällande att den åtalade under medeltidsveckan i Visby i augusti 2013 uppsåtligen eller av oaktsamhet i vinstsyfte använt och salufört tolv skinn under förespegling att det var exemplar av varg (Canis Lupus) i strid med artikel 8.1 i rådets förordning(EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur eller växter genom kontroll av handeln med dem.

Rättslig reglering

Artskyddsbrottet i miljöbalken straffbelägger en rad olika åtgärder med skyddade arter. Bland annat straffbeläggs den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud enligt EU-förordningen. Det förbjudna beteendet som aktualiseras i denna dom regleras i artikel 8.1 till EU-förordningen som förbjuder en rad kommersiella aktiviteter med exemplar av de arter som upptagits i bilaga A till förordningen. Vad som är att se som ”exemplar” förklaras i artikel 2t) i EU-förordningen som förutom levande eller döda djur eller växter även enligt den svenska språkversionen inrymmer: ”varje annan vara beträffande vilken det av medföljande dokument, förpackningen, märkningen eller etiketten eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av djur eller växter av dessa arter”. Den aktuella domen har handlat om betydelsen av orden ”framgår att”.

Tingsrätten

Vid rättegången i Gotlands tingsrätt förnekade den åtalade mannen brott och menade dels att det passade bättre in i sammanhanget under medeltidsveckan att ange att det rörde sig om skinn av varg och dels att skinn av varg kan vara ett annat sätt att uttrycka att det var skinn av prärievarg. Om det hade blivit affär med någon hade han upplyst om att det var prärievarg.

På vargskinnen satt en lapp där det stod ”varg” och på fråga hade den åtalade till både en polis och till en representant för länsstyrelsen på Gotland svarat ja på frågan om det var vargskinn han sålde. Först i polisförhör uppgav han att det var fråga om skinn av prärievarg.

I sina domskäl hänvisar tingsrätten intressant nog till legalitetsprincipen och skriver: ”Med exemplar av den artskyddade vargen Canis lupus har det av åklagaren gjorts gällande att det avser varje saluförande av vilken vara som helst som säljaren gör gällande är varg, genom till exempel märkning. Det är en mycket långtgående kriminalisering som knappast kan anses förenlig med grundläggande straffprocessuella principer, till exempel legalitetsprincipen. Nu spelar det i det aktuella fallet mindre roll. JB har nämligen i det aktuella fallet salufört prärievarg (Canis latrans), dvs en variant av varg. Hans märkning - ”varg” - kan därför inte med nödvändighet anses avse den artskyddade Canis lupus, även om märkningen med fog kan sägas vara ofullständig. Det är därför inte visat att JB har salufört exemplar av Canis lupus. Åtalet liksom förverkandeyrkandet ska därför ogillas.” (Se Gotlands tingsrätts dom den 17 april 2014 i mål nr B 996-13).

Hovrätten

Åklagaren vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål överklagade målet till Svea hovrätt. Åtalet var något justerat i hovrätten men bevisningen var exakt den samma.

I sina domskäl skriver hovrätten: ”För att ett saluförande ska vara förenat med straffansvar enligt 29 kap. 2 b § första stycket 4 a) miljöbalken är det tillräckligt att J B gett sken av att det som varit föremål för försäljning innefattat en sådan skyddad art som omfattas av bestämmelsen. Av JBs egna uppgifter framgår att han genom att saluföra skinnen som exemplar av varg velat möjliggöra en försäljning som han bedömde inte hade varit möjlig om han märkt skinnen på ett riktigt sätt. Enligt hovrättens bedömning har JB genom att märka skinnen med ”varg” salufört exemplar av arten varg (canis lupus) – en art som omfattas av bilaga A till CITES-förordningen. Att ordet varg även skulle kunna omfatta andra typer av vargar ändrar inte denna bedömning.”

Under rubriken påföljd behandlar hovrätten straffvärdet av brottet och konstaterar: ”Syftet med CITES-förordningen och den aktuella bestämmelsen i miljöbalken är att skydda arter av vilda djur och växter samt säkerställa deras bevarande genom kontroll av handel med dem. Även saluförandet av andra produkter under påstående att de utgör en av de skyddade arterna kan bidra till att öka efterfrågan på dessa hotade arter och kan därmed ge stöd åt en oönskad marknad. Det finns mot den bakgrunden anledning att se allvarligt på det brott som JB har gjort sig skyldig till.” Påföljden bestämdes till villkorlig dom och dagsböter och skinnen förverkades. (Se Svea hovrätts dom den 6 november 2014 i mål B 4881-14).

Högsta domstolen

Domstolen gör en lite vidare prövning än tingsrätten och hovrätten och tittar på andra språkversioner av EU-förordningens artikel 2 t) där det anges vad som är exemplar. Där det i den svenska står ”framgår att”, se ovan, sägs det i den engelska ”appear to be” som av Högsta domstolen översätts till ”framstår som” eller ger intryck av att vara”. Som EU-förordning har samtliga språkversioner rättsligt sett samma ställning. Högsta domstolen understryker i domens punkt 10 att vid straffrättslig bedömning av frågan om brott mot miljöbalken måste utgångspunkten vara förordningens svenska lydelse.

Under mellanrubriken ”Den rättsliga regleringen” går domstolen vidare och skriver att den svenska lydelsen av EU-förordningen språkligt sett innebär att i den vara som avses måste det finnas något som härrör från den skyddade arten för att det definitionsmässigt ska röra sig om ett exemplar av arten. Domstolen tittar sedan på lagrådets granskning och på propositionen när artskyddsbrottet infördes. Enligt propositionen ska paragrafen omfatta varje annan vara som genom dokumentation, märkning, förpackning eller etikett framstår som om den utgörs av delar eller produkter av de skyddade arterna. Högsta domstolen hänvisar också till att Lagrådet reagerade just på uttrycket ”annan vara” i lagrådsremissen och önskade ett klargörande av hur ”annan vara” förhåller sig till det andra uppräknade i artskyddsbrottsparagrafen.

Under mellanrubriken ”Legalitetsprincipen” pekar domstolen på skillnaden ifråga om uttryckssätt mellan författningstexten å den ena sidan och förarbetena till bestämmelsen å den andra. Under rubriken ”Bedömningen i detta fall” uttrycker Högsta domstolen att det rent semantiskt inte kan framgå att den ifrågasatta varan är en del eller ett derivat av en skyddad art om varan inte på något sätt härrör från arten. I likhet med lagrådet anser Högsta domstolen att denna del av paragrafen inryms i den tidigare delen av straffbestämmelsen och att regeringen uttalar sig annorlunda i propositionen avhjälper inte bristen i den svenska språkversionen av författningstexten.

I följande punkt 17 går Högsta domstolen vidare och tolkar legalitetsprincipen i detta fall på så sätt att när de ord som formar författningstexten inte ger texten ett begripligt innehåll i den del som åtalet avser och att det inte heller på något annat sätt av författningen framgår att den aktuella handlingen är straffbelagd så strider en fällande dom mot legalitetsprincipen.

Domstolen avslutar domen med att titta på CITES-konventionen och EU-förordningen och skriver att då konventionen inte tar sikte på produkter som inte härrör från en skyddad art men utges för att vara det skulle EU-förordningen i så fall vara en avvikelse från konventionen. Då det inte finns någon text som förklarar att detta varit avsikten så talar det emot att syftet har varit att göra förbudet enligt EG-förordningen så vidsträckt att det skulle omfatta det som är åtalat i detta fall.

Högsta domstolens slutsats i ansvarsfrågan blir att det skulle strida mot legalitetsprincipen att fälla den åtalade till ansvar och han ska därför frikännas.

Frågor som domen väcker

Domen ställer en rad frågor för oss som har till uppdrag att arbeta med den aktuella lagstiftningen.

1. Är Högsta domstolens semantiska tolkning av den svenska språkversionen så korrekt och så rättssäker att den går både före vad som anges i propositionen och i andra språkversioner EG-förordningens aktuella artikel?

2. När Högsta domstolen går in och tolkar och utläser eventuella avsikter med en EU-förordning - utöver vad som faktiskt står i förordningen - är det så den straffrättsliga hanteringen av bestämmelserna i en EU-förordning ska göras av en medlemsstats högsta domstol?

3. Om oklarheter finns beträffande tolkningen av innehållet i en EU-förordning - hade det inte var det lämpligaste att först inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen av vad som avses med ”exemplar” innan man går in och tolkar avsikter bakom en EU-förordning?

Vad säger förarbetena?

Enligt prop. 2005/06:182 s. 145 och 214 ska paragrafen omfatta varje annan vara som genom dokumentation, märkning, förpackning eller etikett framstår som om den utgörs av delar eller produkter av de skyddade arterna. Det vill säga Högsta domstolens tolkning är inte densamma som den som mycket tydligt uttrycks i propositionen. Lagrådet reagerade just på uttrycket annan vara i lagrådsremissen och önskade ett klargörande av hur ”annan vara” förhåller sig till andra uppräknade i artskyddsbrottsparagrafen. Vid föredragningen inför Lagrådet uppgavs att med ”annan vara” avses något som till exempel marknadsförs som en del från ett skyddat djur utan att vara det – det vill säga exakt som det åtalade fallet. Ett klargörande gjordes ju sedan i propositionen. Och viktigt att framhålla är ju att lagrådet inte granskat EU-förordningens definition av exemplar utan artskyddsbrottets hänvisning till EU-förordningen.

Domen går således helt emot definitionen i propositionen. Detta bara utifrån en läsning av den svenska språkversionen. De förarbeten som annars är de viktigaste för att tolka lagstiftningen sätts här ur spel.

Är Högsta domstolens avgörande i enlighet med EU-förordningen och CITES-konventionen?

Jag har arbetat med artskyddsbrott allt sedan jag blev miljöåklagare för 20 år sedan. Jag har under åren noterat många brister i de gällande bestämmelserna och de mer eller mindre märkliga undantag som finns till de olika straffrättsligt sanktionerade förfarandena. Men den här gången kan jag nog milt uttryckt säga att domen har förvånat mig. Följande saker har jag reagerat på:

Jag tycker inte att Högsta domstolen läser helheten i EU-förordningens aktuella artikel 2 t) och vad som enligt den ska vara att se som exemplar. I den första delen av paragrafen anges att alla levande eller döda djur och växter och varje del eller derivat därav som ingår i andra varor eller inte, omfattas av paragrafen. Sedan tar artikeln upp att exemplar också är ”varje annan vara” beträffande vilken det av dokument, förpackning, märkning eller etikett eller av någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar eller derivat av dessa arter. Högsta domstolen tolkar alltså paragrafen som att det som står i första och andra delen av artikeln ska ha exakt samma betydelse. Med det menar domstolen att den andra delen av artikeln inte skulle behövas. Men så är inte artikeln skriven. Vid en läsning av hela artikeln har åtminstone jag väldigt svårt att se att artikeln kan utläsas på något annat sätt än som Svea hovrätt har gjort. Högsta domstolen klargör samtidigt väldigt vagt sin semantiska läsning; en läsning som dessutom inte har stöd av förarbeten och andra språkversioner. Om man, utöver den engelska versionen av EU-förordningen som Högsta domstolen tolkar, även tittar på den tyska (hervorgeht), blir översättningen snarast "framkommer” precis som även i den franska (resort). I den finska är det ”framstår” (ilmenee). Inte heller dessa ger stöd till tolkningen av den svenska språkversionen.

Om man ska tolka avsikten med den aktuella EU-förordningen på det sätt Högsta domstolen gör när man hänvisar till 1973 års CITES-konvention, verkar domstolen inte ha tagit del av vad konventionen faktiskt enats om. Den aktuella delen av konventionen enades man om vid Conference of the parties 1994, och reviderades vid konferensen 2013, gällande tolkningen av punkten avseende Trade in readily recognizable part and derivates:

”AGREES that the term ‘readily recognizable part or derivative’, as used in the Convention, shall be interpreted to include any specimen which appears from an accompanying document, the packaging or a mark or label, or from any other circumstances, to be a part or derivative of an animal or plant of a species included in the Appendices, unless such part or derivative is specifically exempted from the provisions of the Convention;” Detta är, som jag ser det, något helt annat än vad Högsta domstolen skriver om CITES-konventionen i domen.

Borde förhandsavgörande ha inhämtats?

Svenska domstolar har tidigare inhämtat förhandsavgöranden avseende tolkning av artskyddsbrott och den aktuella förordningen från Europeiska Gemenskapens Domstol (se till exempel  EG-domstolens dom 23 oktober 2003 i mål C-154/02). Eftersom Högsta domstolen är domstol i sista instans så är frågan här om inte domstolen haft en skyldighet att begära ett sådant avgörande i enlighet med artikel 267 fördraget om europeiska unionens funktionssätt, FEUF, avseende uttolkningen av vad som är att se som exemplar. Att utan förhandsavgörande tolka en förordning på det något oklara sätt som Högsta domstolen gjort är enligt mig ett tveksamt förfarande. Är tolkningen av EU-förordningen avgörande så är det dessutom en skyldighet för Högsta domstolen enligt artikel 267 3 st FEUF: ”När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.”

Avslutande ord

Vad innebär då den aktuella domen i praktiken? Som framgår ovan finns det ett antal tveksamheter i domen. Och frågan är om Sverige utifrån domen längre uppfyller de krav kommissionen ställer på medlemsstaterna när det gäller artskyddsbrott?

Jordbruksverket har i alla fall i en promemoria från den 16 december förra året skrivit om rättelse av artikel 2 t i rådets förordning (EG) nr 338/97.  Det som Jordbruksverket önskar ha rättat är den svenska språkliga lydelsen av förordningens artikel 2 t) och att ordet ”framgår” byts ut mot ”framstår som”. Jordbruksverket är svensk administrativ CITES-myndighet och har därför tagit på sig rollen att påpeka för kommissionen att den svenska översättningen av artikel 2 t) måste ändras enligt deras förslag. Frågan liggen också hos Miljödepartementet för behandling.

Om och när ändringen av den svenska lydelsen enligt ovan är genomförd kommer denna dom från Högsta domstolen inte längre att få någon betydelse för det praktiska arbetet med artskyddsbrott. Men fram till att ändringen genomförts kan domen givetvis komma att få en stor betydelse i fall liknande det som prövades.

Domen visar också att svenska domstolar har problem med hänvisningar till EU-rätten. Här visar Högsta domstolen genom att inte föra frågan till EGF-domstolen antingen en okunskap eller en nonchalans. En aktuell dom från Hovrätten för Nedre Norrland (dom den 26 januari 2017 i mål B 801-16) avseende artskyddsbrott utvisar enligt mig en likartad problematik där ett åtal ogillas med hänvisning till att den skyddade arten är trä och inte djur och att arten inte finns i Sverige. Inga sådana differenser görs EU-förordningen utan domstolen gör en helt egen tolkning utöver vad som faktiskt står i förordningen.

 

Av Christer B. Jarlås

Christer B. Jarlås tog sin jur kand i Uppsala 1985 och är åklagare sedan 1988. Han blev miljöåklagare sedan 1996 och arbetar sedan bildandet 2009 som åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, där han har ett särskilt ansvar för samverkan angående artskyddsbrott. Han är även engagerad i den operativa gruppen mot artskyddsbrott, gruppen för myndighetssamverkan avseende artskyddsbrott, EG-kommissionens Enforcement-möten avseende Illegal Trade in endangered species och Europeiska miljöåklagarföreningens grupp avseende Wildlife Crime.

Jag vill ha daglig bevakning av juridiska
nyheter från InfoTorg Juridik.
 
E-post: 
 
 
 
OBS! Om du loggar in kan du lägga upp ett
personligt urval för ditt Nyhetsbrev.
 
Logga in och lägg upp ett Nyhetsbrev.




 
» Logga in automatiskt