Kan en 16-åring som inte får gifta sig vara sambo?

Av professor Margareta Brattström och doktorand Kajsa Walleng[1]

För drygt ett år sedan presenterades betänkandet Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap (SOU 2012:35). I betänkandet, som för närvarande bereds inom regeringskansliet, föreslås bland annat att personer under 18 år överhuvudtaget inte ska kunna få dispens för att ingå äktenskap samt att barnäktenskap och tvångsäktenskap kriminaliseras. Vid ett internationellt symposium om barnrätt vid Juridiska fakulteten i Uppsala i maj 2013 diskuterades barnäktenskap, med utredaren justitierådet Göran Lambertz som inledare. En av frågorna som uppmärksammades var om ett förbud mot barnäktenskap bör påverka möjligheterna för personer under 18 år att omfattas av sambolagens bestämmelser.

De förslag som förs fram i betänkandet från 2012 ska ses mot bakgrund av en rad uppmärksammade fall med barn- och tvångsäktenskap. Enligt FN:s barnkonvention är alla personer under 18 år barn. Någon minimiålder för ingående av äktenskap anges inte i konventionen. Däremot har bland annat Europarådets parlamentariska församling rekommenderat sina medlemsstater att bestämma åldersgränsen för äktenskap till 18 år.[2] Vidare har Kommittén för avskaffande av all diskriminering av kvinnor uttalat att åldersgränsen för äktenskap bör sättas vid 18 år, då yngre personer saknar den mognad och förmåga att handla som behövs för att ta beslut om äktenskap.[3] Det svenska förslaget att slopa möjligheten att få äktenskapsdispens är avsedd att stärka skyddet för barn som riskerar att tvingas till giftermål. I betänkandet diskuteras inte hur förslaget förhåller sig till den rättsliga regleringen av samboförhållanden.

I sambolagen anges ingen åldersgräns för vilka par som kan klassas som sambor i lagens mening. Att lagen kan tillämpas på personer under 18 år följer dock av SamboL 9 § 2 st, där det stadgas att ett samboavtal ska undertecknas av båda samborna och att detta även gäller om någon av dem är underårig. I en sådan situation krävs, utöver sambornas underskrift, också förmyndarens skriftliga medgivande. Vidare framgår av lagförarbeten att sambolagen kan tillämpas på en samlevnad där en eller båda samborna är mellan 15–18 år, under förutsättning att samlevnaden uppfyller övriga rekvisit för att ett samboförhållande ska föreligga.[4] En omyndig person som vill bli sambo måste få tillstånd från sin vårdnadshavare; barnets boende är en fråga som omfattas av vårdnadsansvaret.[5] Vårdnadshavarens ansvar för barnet består fram till dess att barnet fyller 18 år även om barnet dessförinnan blivit sambo. Det innebär bland annat att vårdnadshavaren har ansvar för barnets underhåll. Däremot har en underårig med eget hushåll rätt att utan medverkan av förmyndaren ingå sådana rättshandlingar som behövs för skötseln av hemmet.[6]

Möjligheterna för en underårig att bli sambo kan jämföras med vad som gäller för omyndiga personers rätt att ingå äktenskap. Det är länsstyrelsen och inte vårdnadshavaren som avgör om den som är under 18 år ska få dispens för att ingå äktenskap.[7] Innan länsstyrelsen fattar beslut ska vårdnadshavaren ges tillfälle att yttra sig, om så kan ske. Dessutom ska socialnämnden yttra sig och lämna de upplysningar som kan vara av betydelse för bedömning av frågan. Om ett barn ingår äktenskap upphör vårdnaden men inte förmynderskapet.[8]

Principiella invändningar kan resas mot att bedömningen av om ett barn ska tillåtas bli sambo alternativt gifta sig skiljer sig åt. Är det rimliga skillnader? Påverkas rättsläget om möjligheten att få äktenskapsdispens slopas? Ska sambolagen i så fall kunna tillämpas på underåriga?

Frågor av nämnda slag kompliceras av att den föreslagna kriminaliseringen av barnäktenskap också förutsätts gälla vad som i betänkandet kallas informella äktenskap.[9] För att ett informellt äktenskap ska kunna innefattas under den straffrättsliga bestämmelsen förutsätts att parterna är bundna till varandra på ett sätt som medför att det föreligger någon form av krav för förbindelsens upplösning.[10] Under vissa förutsättningar kommer samboförhållanden innefattas under denna beteckning; nämligen när förhållandet är traditionellt eller religiöst betingat och parterna själva eller deras omgivning likställer förhållandet med ett formellt och juridiskt giltigt äktenskap.[11] Tanken bakom förslaget att kriminalisera informella äktenskap där en av parterna är underårig är att ett sådant äktenskap i vissa sammanhang kan innebära en lika hög grad av bundenhet som ett lagreglerat äktenskap.[12]

Kriminaliseringen av de informella äktenskapen och därmed av vissa samboförhållanden leder till en paradox – för att barnet ska kunna bli sambo förutsätts vårdnadshavarens samtycke, men när förhållandet klassas som ett informellt äktenskap kommer vårdnadshavaren att straffas om samtycke lämnas. Frågan kan ställas om sambolagen ska vara tillämplig på ett sådant samboförhållande trots att någon kan straffas för att det kommit till stånd?

En till synes enkel lösning på den nämnda paradoxen skulle kunna vara att personer under 18 år varken tillåts att gifta sig eller omfattas av sambolagens bestämmelser. Det skulle stämma väl överrens med vad som gäller i Norge för sambors rätt till arv och i Danmark för möjligheten att upprätta ett så kallat utvidgat sambotestamente.[13] I båda länderna är det en förutsättning för reglernas tillämpning att samborna uppfyller kraven för att kunna ingå äktenskap. Att den svenska sambolagen har ett helt annat syfte än regler om viss arvsrätt för sambor i Norge och Danmark kan dock tala för en annan lösning här. Om underåriga inte kan vara sambor i lagens mening blir de utan det skydd som sambolagens bodelningsregler ger svagare part. En underårig person som lever i ett informellt äktenskapen kan vara beroende av bodelningsreglerna i sambolagen för att kunna bryta sig ur relationen.

Frågor av det slag som diskuterats ovan har inte behandlats i betänkandet. Enligt vår mening måste så ske i det fortsatta beredningsarbetet. Enligt uppgift från Justitiedepartementet är det straffrättsenheten som arbetar med ärendet. Det får inte medföra att ärendets civilrättsliga aspekter ignoreras. Avgörande för det slutliga ställningstagandet beträffande sambolagens tillämplighet blir hur man ser på underårigas samlevnad. Antingen anser lagstiftaren att samhället bör göra en principiell markering att omyndiga samboende inte är önskvärd. Ett sådant ställningstagande kan motiveras med risken för tvång och beroende samt att omyndiga själva inte har mognad och förmåga att själva ta beslut i frågor av detta slag. Eller anser man att det skydd som delningsreglerna i sambolagens tillhandahåller bör tillämpas på alla par som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. I så fall ska sambolagen fortsatt kunna vara tillämplig på omyndiga personer, inkluderat de som lever i ett förhållande som kan klassificeras som ett informellt äktenskap.

Fotnoter:

[1] Professor i civilrätt, särskilt familjerätt vid Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet respektive doktorand vid samma universitet. Walleng skriver en avhandling i samborätt.

[2] Resolution 1468 (2005) Forced marriages and child marriages.

[3] The Committee on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, General Recommendation No. 21 (p.36).

[4] Se 2002/03:LU 19 s. 11. Att åldersgränsen för accepterande av ett samboförhållande anges vara 15 år kan förklaras av att sambor ska leva i parförhållande som bland annat brukar innefatta sexuellt samliv, se vidare prop. 1986/87:1 s. 252.

[5] Se FB 6 kap 2 § 2 st som stadgar att vårdnadshavaren har ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda. Av FB 6 kap 11 följer att vårdnadshavaren har bestämmanderätt i frågor som ingår i vårdnadsansvaret, men att bestämmanderätten ska utövas med beaktande av barnets synpunkter och önskemål.

[6] FB 9 kap 2a §.

[7] ÄktB 2 kap 1 § och 15 kap 1 §.

[8] FB 6 kap 2 § e contrario och FB 9 kap 2a §.

[9] För sammanfattning av utredarnas förslag se SOU 2012:35 s. 22 f.

[10] SOU 2012:35 s. 317 f. och s. 345 f.

[11] Se SOU 2012:35 s. 80–82.

[12] SOU 2012:35 s. 344.

[13] Norska arveloven § 28b respektive den danska arveloven § 87.