Neurojuridikens utmaningar
Minnet är en omistlig del av vad det är att vara människa. Vad vi minns, när vi minns det och hur vi minns definierar oss som individer och har en stor betydelse för rättssystemet. Minnets funktion i rättssystemet är svår att överblicka och enkelt utreda, men det tycks klart att våra minnen och det enkla faktum att vi minns spelar en stor roll i rättsliga sammanhang. Låt oss ta ett enkelt exempel.
Inom neurovetenskapen finns ett antal kända patienter med skador på just minnet. Den kanske mest kända av dessa är den patient som går under namnet HM. HMs egentliga namn var Henry Gustav Molaison och han drabbades i ung ålder av en skada som försatte honom i kraftiga konvulsioner. En läkare tillkallades som genomförd en operation på hjärnan i hopp om att kunna minska konvulsionerna. Operationen lyckades, men som en del av den skar läkaren - förmodligen av misstag - bort en del av hjärnan. Resultatet framgick snart: Henry hade förlorat förmågan att forma nya minnen. (Den som är intresserad av mer om ämnet kan läsa om HM i Michio Kakus nyligen utkomna bok Future of Mind (Allen Lane 2014)).
Antag nu att HM skulle begå ett brott, mer eller mindre allvarligt, och att vi dagen efter skulle åtala honom för det. HM skulle då förstås helt sanningsenligt säga att han inte hade något som helst minne av att han gjort något fel, och det skulle vara - i strikt mening - sant. Skulle det vara särskilt meningsfullt att hålla honom ansvarig för sina handlingar? Skulle det vara rättvist? Här handlar det inte om att bedöma ansvarsfrågan utifrån om HM hade en neurologisk skada som fick honom att begå brottet, utan om huruvida det är meningsfullt att straffa någon som inte har något som helst minne av att ha begått ett brott. Det är lätt att tänka sig att någon skulle kunna argumentera utifrån positionen att HM saknar ansvar, eftersom han också saknar minne av händelsen. Situationen tycks skilja sig från frivillig berusning eller andra liknande fall där den som begått brottet själv handlat på ett sådant sätt att han eller hon saknar minnen av händelsen. HM saknar själva förmågan att minnas. Naturligtvis skulle man också kunna argumentera för att HM ändå skall hållas ansvarig eftersom han de facto begått handlingen, och vid handlingens utförande inte kunde hävda någon särskild ansvarsfrihetsgrund. Att han nu inte minns handlingen påverkar inte nödvändigtvis bedömningen.
Så långt tycks vår neurologiska bedömning vara komplicerad, men ganska rättfram. Låt oss nu istället försvåra frågeställningen. Antag att vi har tillgång till teknik som låter oss radera minnen eller återställa dem. Kaku berättar i sin bok om experiment på möss vid ett kaliforniskt universitet där forskarna lyckats både radera minnen och spela in dem, för att sedan återimplantera dem i hjärnan med hjälp en av särskild optisk läs- och skrivteknik. Tekniken är fortfarande tidig, ja, den existerar i det ganska generösa rummet mellan science fiction och vetenskap, men experimentet visar att det i alla fall i teorin är möjligt att både radera, spela in och implantera minnen. Antag nu att en person begår ett brott och sedan raderar allt minne av brottet - men att vi ändå kan bevisa att de begått det. Förändrar det vår bedömning av ansvaret? Sannolikt svarar vi ja på den frågan, men varför? Vad är det som materiellt är annorlunda? Är det att HM inte kunde hjälpa, inte kunde välja att glömma utan var fysiskt oförmögen att bilda nya minnen?
Den amerikanske forskaren Adam J Kolber har studerat denna fråga från ett annat, minst lika intressant perspektiv. Finns det en rätt att faktiskt välja att inte minnas vissa saker? Antag att du mördat någon och att minnet av det plågar dig varje dag - och att det finns en drog som skulle kunna hjälpa dig att glömma som i exemplet ovan med mössen. Har du då en rätt att glömma det brott du begått? Eller bör staten kunna tvinga dig att minnas dådet som en del av straffet? Bör minnet i sig bevaras för att du skall kunna betraktas som rehabiliterad? Hur bedömer vi risken för återfall i brott där brottslingen inte längre minns vilket brott det var han eller hon begick? Och är det då tillåtet att påminna om brottet även om det indviduella minnet av handlingen raderats ut? Kolbers analys av vad han kallar minnesfrihet snuddar vid samma tema som behandlas av filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) - en film där den som gått genom en smärtsam relation kan välja att radera minnet av denna relation i sin helhet.
Minnet kan också utforskas genom olika typer av hjärnskanning. Genom att se vilka delar av hjärnan som aktiveras kan en sådan skanner i princip fungera som en sorts minnesläsare. Det går att avgöra om en person sett en annan förut, om en viss skildring aktiverar minnen eller ej. Precisionen i dessa verktyg är fortfarande låg - och kommer kanske att fortsätta vara det - men vissa av de forskare som sysslar med neuroskanning menar att denna teknik kommer att kunna bli mycket kraftfullare än vanliga lögndetektorer. Om det stämmer kanske våra minnen kommer att användas emot oss i rätten.
Neurovetenskapens utforskande av minnet ger oss ytterligare utmaningar att tänka igenom från rättsvetenskapens sida. Här handlar det om en av de kanske mest komplicerade grunderna för det mänskliga som långsamt håller på att avmystifieras. Rättens relation till minnet kommer kanske att utmanas i grunden.
--------------------
Det här är den andra delen i en serie krönikor om neurojuridik av Nicklas Lundblad, fil dr i informatik och jur.kand. Skribenten är samhällspolitisk europachef på Google, men åsikterna i denna krönika är hans egna och representerar inte arbetsgivares eller andra affilierade parters.