Rättegångskostnader i Högsta domstolen
I ett beslut från Högsta domstolen (HD) den 23 oktober 2013 (Ö 5529-12) bestämdes att den vinnande parten skulle erhålla 40 000 kr av det allmänna för sina ombudskostnader. Skälet var att målet avsåg en fråga som var av betydelse för rättstillämpningen. Tyvärr gäller inte detta generellt när frågor prövas av den högsta instansen, utan endast enligt en regel i skatteförfarandelagen.
Vid något tillfälle lät vi i tingsrätten en professor adjungera i en s.k. 3-sits i ett immaterialrättsligt mål. Han ville absolut att den i målet aktuella rättsfrågan skulle lösas en gång för alla. Det saknades ett avgörande på området i vår högsta instans. Han blev därför en aning besviken när jag sa att jag skulle inleda den fem dagar långa huvudförhandlingen med att fråga parterna om de kunde tänka sig en förlikning i målet. Han menade att det var viktigt med ett avgörande, allt till gagn för rättstillämpningen i landet. Jag ställde ändå frågan men parterna ville inte diskutera någon förlikning. När jag strax före lunch dag fem ställde samma fråga, visade det sig att parterna då hade mjuknat och kunde tänka sig en förlikning. Professorn blev bedrövad; inte heller denna gång skulle frågetecknen rätas ut.
Vid ett annat tillfälle sa en f.d. hovrättslagman att det saknades avgöranden i vår högsta instans på centrala civilrättsliga områden. ”Förlik därför inte så mycket Ralf.”, sa han. Men räcker det?
Jag vet att en hel del intressanta rättsfrågor prövas i alla de skiljeförfaranden, som äger rum i vårt land. Dessutom tar ersättningen i rättsskyddsförsäkringarna ofta slut redan innan det kommit en dom i hovrätten och ibland redan i tingsrätten. Om parterna ska försöka få målet prövat i HD processar de därför med pengar ur den egna plånboken.
För att rättegångskostnaderna inte ska vara anledningen till att för rättstillämpningen intressanta tvister aldrig når fram till HD, vore det lämpligt att i civilmål införa en regel i rättegångsbalken som går ut på att staten alltid står för rättegångskostnaderna i denna instans om prövningstillstånd beviljas. Man skulle också kunna tänka sig en bestämmelse liknande den som finns i skatteförfarandelagen.
Fler intressanta rättsfrågor kan då bli prövade i den högsta instansen, och vi skulle få en mer framåtsyftande rättsutveckling på områden som just nu ser ut som kalhyggen i det civilrättsliga landskapet. En sådan ordning skulle inte i övrigt ändra på vad som nu gäller om rättegångskostnaderna i de lägre instanserna.
Om vi inte får fram tillräckligt många avgöranden inom centrala civilrättsliga områden, måste man till slut ta till lagstiftningsåtgärder på vitt skilda områden, vilket både tar lång tid och kostar en hel del. Bättre då att låta rättstillämpningen utvecklas kontinuerligt i våra domstolar.
-----------------------------------
Ralf G Larsson, lagman Lunds tingsrätt