Mark- och miljödomstolen lämnade i måndags Nordkalk och SMA Svenska Mineral tillstånd till kalkbrytning i Bunge på Gotland.

Flera myndigheter har påtalat att kalkbrytningen medför risker för skada på miljön. Trots detta har domstolen gjort bedömningen att verksamheterna, med iakttagande av föreskrivna villkor, skydds- och kontrollåtgärder, kan bedrivas utan skada på livsmiljöer eller arter avsedda att skyddas i närliggande Natura 2000-områden.

Jan Darpö, professor i miljörätt vid Uppsala universitet, konstaterar att det innebär att mark- och miljödomstolen måste anse att Nordkalks skadeutredning uppfyller det så kallade Waddenzee-kriteriet.

- Utredningen måste anses vara så fullständig att det inte återstår några vetenskapligt rimliga tvivel om att verksamheten inte skadar de skyddsvärda intressena, säger han.

Inget prövningstillstånd

Enligt sakägarombudet Johan Öberg på Carat Advokatbyrå kommer i vart fall Nordkalkdomen att överklagas. Även Naturvårdsverket har beslutat att överklaga. Jan Darpö tvivlar dock på att prövningstillstånd kommer att beviljas.

- Det är naturligtvis en ren spekulation men jag tror inte att Mark- och miljööverdomstolen kommer att bevilja prövningstillstånd. Främst beror det på tidsaspekten. Målet har pågått så länge att det är dags att avsluta nu.

Jan Darpö framhåller även den omständigheten att Mark- och miljööverdomstolen redan har lämnat tillstånd vid två tillfällen.

Otydliga domar

Processen i Bungemålet har varit ovanlig. Jan Darpö menar dock att Mark- och miljööverdomstolen med sina  skrivningar både 2009 och 2012 har bjudit in till situationen genom att vara otydlig i sin skadebedömning. I det ena fallet har det lett till att underinstansen kommit till en annan slutsats och i det andra att Högsta domstolen agerat.

- I 2009 års dom skrev Mark- och miljööverdomstolen att villkoren "bör" leda till att skadliga effekter inte uppstår på de skyddsvärda intressena när kravet är att man ska vara säker på att verksamheten inte kan påverka. Inte heller hade den samordnade prövning som krävs enligt EU-rätten gjorts, "det finns inte förutsättningar att samordna”.

Jan Darpö anser även att det är otydligt vad domstolen egentligen prövade i 2012 års dom. Han konstaterar att det finns skrivningar som talar för att man faktiskt utförde en fullständig tillståndsprövning, medan andra resonemang tar fasta på ”rättskraften” i 2009 års tillåtlighetsförklaring.

- På så vis visade domstolen också att man alls inte beaktade de EU-rättsliga invändningarna mot uppdelningen av processen i en tillåtlighet respektive tillstånd. Det måste betraktas som särskilt anmärkningsvärt, då dessa invändningar låg tydligt på bordet, dels genom Kommissionens brev till regeringen, dels genom kritiken i den miljörättsliga doktrinen, där den här konstruktionen har kritiserats alltsedan Botnia-målet från början av 2000-talet.

Jan Darpö menar också att det var olyckligt att Högsta domstolen valde att återförvisa målet till mark- och miljödomstolen, dels med tanke på tidsaspekten men också osäkerheten för inblandade parter.

- Ingen gynnas av en sådan förlängning av processen, avslutar han.

Efter måndagens avgöranden återstår nu att se om Mark- och miljööverdomstolen meddelar prövningstillstånd eller om målet avslutas efter alla år.